Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNHEMMET
163
Men min mor frågade inte efter klänningen,
hon fortfor att kyssa dem, och de trängdes
omkring henne, de främsta sträckte ut armarna,
som om de ville klättra upp på henne, de bortre
försökte tränga sig fram, och alla ropade:
— Adjö! — Adjö! — Adjö!
Slutligen lyckades hon komma ut ur
trädgården, och då sprungo de alla till järnstaketet,
mellan vars stänger de stucko ut huvudet för att
se henne gå förbi, och de sträckte ut armarna för
att vinka åt henne och ge henne brödbitar,
halvätna mispelplommon och ostkanter, och alla
skreko:
— Adjö! Adjö! Tom igen i mojon! Tom igen
en annan dånn!
I förbifarten lät min mor sin hand ännu en
gång stryka över dessa många små utsträckta
händer som över en girland av friska rosor, och
när hon slutligen stod ute på gatan, hade hon
kläderna fulla av smulor och fläckar, var
ned-skrynklad och tillrufsad, hade ena handen full
a,v blommor och tårar i ögonen, men var glad,
som om hon kommit från en fest. Och ännu
hörde man ett sorl från trädgården, där de
kvittrade som fåglar:
— Adjö, adjö! Tom igen en annan dånn, fjun!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
