Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Den grekiska tolkens äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Harold’, sade hon på bruten engelska, ’jag kunde inte
stanna längre, det är så ödsligt däruppe endast med ... O,
min gud, det är Paul!’
De sista orden sade hon på grekiska, och i samma ögonblick
slet fången med konvulsivisk ansträngning bort plåstret från
sina läppar, och med utropet ’Sophia! Sophia!’ rusade han
fram och omfamnade damen. Men deras omfamning räckte
endast ett ögonblick, ty den yngre av de båda engelska
herrarna grep damen och förde henne ut ur rummet, och den
äldre övermannade snart sitt avtärda offer och drog honom
med sig ut genom den andra dörren. För ett ögonblick var jag
ensam i rummet, och jag sprang upp med en obestämd tanke
att jag borde söka få någon ledning till vad det var för ett hus
jag befann mig i. Men jag vidtog inga åtgärder, lyckligt nog,
ty i detsamma såg jag den äldre mannen stående i dörren med
blicken fäst på mig.
’Det är nog nu, mr Melas’, sade han. ’Ni förstår att vi
anförtrott er en mycket privat affär; vi skulle inte ha besvärat
er, om inte en vän till oss, som talar grekiska och började
dessa underhandlingar, måst återvända till Orienten. Det var
alldeles nödvändigt för oss att finna någon, som kunde intaga
hans plats, och vi voro lyckliga nog att få höra talas om er och
er förmåga.’
Jag bugade mig.
’Här äro fem pund, som jag hoppas är en tillräcklig ersättning
för era tjänster. Men kom ihåg’, tillade han och smällde
mig lätt på bröstet och fnissade, ’om ni talar om detta för
någon människa — en enda människa — så gud vare er själ
nådig!’
Jag kan inte beskriva den vämjelse och fasa denna man
med sitt simpla utseende ingav mig. Jag kunde se honom
bättre nu, då han stod i lampskenet. Hans drag voro grådaskiga,
det lilla spetsiga skägget stripigt och ovårdat; han sköt
fram ansiktet, då han talade, hans läppar och ögonlock ryckte
oupphörligt som hos en person med danssjuka, och jag kunde
inte undgå att tänka, att även hans egendomliga, självsvåldiga
små skratt voro ett symtom av någon nervös sjukdom.
Men det verkligt fasaväckande i hans ansikte låg i hans ögon,
som voro stålgrå och glänste kallt med en ondskefull,
obarmhärtig grymhet i djupet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
