Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Den guldblonda hårflätan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överdrivna sätt sin förtjusning över att se mig klädd i den. De
väntade på mig i salongen, ett mycket stort rum, sträckande
sig utefter husets hela framsida och med tre mycket höga
fönsterlufter, som gå ända ned till golvet. Man hade ställt
en stol alldeles intill mittfönstret med ryggstödet vänt mot
detsamma; jag ombads nu att sätta mig på denna stol, och
mr Rucastle, som gick fram och tillbaka på andra sidan
av salongen, började berätta mig en hel rad de lustigaste
historier jag någonsin hört; ni kan inte tro, hur komisk
han var, och jag skrattade, tills jag blev riktigt trött.
Mrs Rucastle däremot, som inte tycks ha sinne för det
humoristiska, drog inte ens på munnen, utan satt med händerna i
knät och ett sorgset, ängsligt ansiktsuttryck. När en timme
eller så omkring gått på detta sätt, anmärkte mr Rucastle
plötsligt, att det var tid att börja dagens arbete och att jag nu
kunde byta om klänning och gå in till lilla Edvard i
barnkammaren.
Två dagar därefter upprepades samma skådespel under
alldeles lika förhållanden. Jag bytte åter om klänning, satt
i fönstret och skrattade hjärtligt åt de komiska historier, av
vilka min principal tycktes ha ett outtömligt förråd och som
han berättade på ett oefterhärmligt sätt. Därpå gav han mig
en roman att läsa, och sedan han vänt stolen något åt sidan,
så att min skugga inte skulle falla på boken, bad han mig
att läsa högt. Jag läste i tio minuter, börjande mitt i ett
kapitel, då han plötsligt mitt i en mening befallde mig att sluta
och gå och byta om dräkt.
Ni kan lätt förstå, mr Holmes, hur nyfiken jag var att få
veta, vad meningen var med detta besynnerliga uppförande.
Jag märkte att de alltid voro mycket noga med, att jag skulle
sitta med ansiktet vänt från fönstret, så att jag till sist kände
en omotståndlig längtan att få se, vad som tilldrog sig bakom
mig. Först syntes det omöjligt, men jag hittade snart på en
utväg. Min handspegel hade just blivit sönderslagen och jag
kom nu på den lyckliga tanken att ta en av spegelglasbitarna
och gömma den i min näsduk. Nästa gång den
egendomliga scenen upprepades, passade jag på mitt under en
skrattsalva och förde näsduken till ögonen och lyckades få
det så, att jag kunde se allt, som försiggick bakom mig. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
