Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Det spräckliga bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett gulaktigt ljus tindrade framför oss i mörkret, för att
vägleda oss i vårt dystra ärende.
Det var ingen svårighet att komma in i parken, ty stora
öppningar gapade på flera ställen i den gamla muren. Vi
letade oss fram mellan träden, gingo över gården och skulle
just klättra in genom fönstret, då en skepnad, liknande ett fult
och vanskapligt barn, kom utrusande från en klunga
lagerbuskar, kastade sig på gräset med utspärrade lemmar och
hastigt skuttade i väg över gräsplanen och försvann i mörkret.
»Min gud», viskade jag, »såg du?»
Holmes blev ett ögonblick lika förskräckt som jag; hans
hand fattade hårt som ett skruvstäd kring min arm, därpå
lade han munnen till mitt öra och viskade: »Ett trevligt
hushåll det här! Det var babianen.»
Jag hade alldeles glömt doktorns besynnerliga favoritdjur.
Det fanns en jepard också, kanske kunde vi när som helst
finna honom sittande på våra axlar. Jag måste erkänna, att
jag kände icke ringa lättnad, då jag, efter att ha följt Holmes’
exempel och sakta dragit av mig skorna, befann mig inne i
rummet.
Min vän sköt sakta till luckorna, flyttade lampan till bordet
och såg sig omkring i rummet. Allt var i samma skick, som vi
sett det vid dagsljus. Därpå smög han sig fram till mig och
viskade, begagnande handen som en lur, så sakta i mitt öra,
att jag knappast kunde urskilja orden:
»Minsta ljud skulle bli ödesdigert för våra planer!»
Jag nickade för att visa, att jag hört.
»Vi måste sitta i mörkret, han skulle se ljuset genom
ventilen.»
Jag nickade åter.
»Somna inte, det kunde komma att kosta dig livet. Håll
revolvern färdig, ifall den skulle behövas. Jag sitter på
sängkanten och du i stolen där.»
Jag tog upp revolvern och lade den på bordshörnet.
Holmes hade tagit med sig ett långt, smalt spanskt rör, som
han lade på sängen bredvid sig; tätt intill lade han en
tändsticksask och en ljusbit. Därpå skruvade han ned lampan, och
vi sutto i mörkret.
Hur skall jag någonsin kunna glömma denna förfärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
