Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Den blå karbunkeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sätt er igen i stolen», sade Holmes strängt. »Det är nog
gott och väl att krypa och kräla nu, men ni var inte lika vek,
då ni lät den stackars Horner ställas inför rätta för ett brott
han var fullkomligt oskyldig till.»
»Jag skall fly, mr Holmes, lämna landet, och då förfaller
ju anklagelsen mot honom, när man fått veta, att jag var den
brottslige.»
»Hm! Vi få tala om det sedan, berätta oss nu sanningsenligt,
vad ni sedan gjorde. Hur kom ädelstenen i gåsens kräva,
och hur kom gåsen på salutorget? Men håll er strängt till
sanningen, däri ligger ert enda hopp om räddning.»
Ryder överfor med tungan sina torkade läppar. »Jag skall
berätta allt, precis som det tilldrog sig. Då Horner häktats,
ansåg jag det bäst att genast göra mig av med stenen, ty jag
kunde inte vara säker på, att det inte vilket ögonblick som
helst kunde falla polisen in att undersöka min person och mitt
rum; det fanns inte inom hotellet något gömställe, där den var
säker. Jag låtsade därför som om jag hade ett ärende att
uträtta och gick ut och begav mig till min syster. Hon är gift
med en man vid namn Oakshott och bor vid Brixtonroad och
föder upp gäss, som hon sedan säljer till torghandlare. Hela
vägen dit tyckte jag, att varenda karl jag mötte såg ut som en
polis eller detektiv, och fast det var en kall afton, strömmade
svetten från mitt ansikte, innan jag kom fram. Min syster
frågade, hur det var fatt med mig och varför jag var så blek,
men jag svarade, att stölden på hotellet hade upprört mig. Jag
gick därpå ut på bakgården för att röka en pipa och fundera
på bästa sättet att förvara stenen.
Jag har en vän vid namn Maudsley, som det gått illa för
och som just hade avtjänat sitt fängelsestraff. En dag, då vi
träffades, började han tala om tjuvar och hur de göra sig av
med sitt tjuvgods. Jag visste, att jag kunde lita på honom, ty
jag hade reda på ett par saker om honom, som han nog inte
ville ha uppenbarade för hela världen, och jag beslöt att
genast gå till Kilburn, där han bor, och inviga honom i min
hemlighet. Han kunde nog säga mig, hur jag skulle förvandla
stenen till pengar. Men hur skulle jag med säkerhet kunna
komma till honom? Jag tänkte på den ångest jag utstått
under vägen från hotellet; varje ögonblick kunde jag bli anhållen
och visiterad och stenen funnen i min västficka. Jag stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
