Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enhet i Gud och att ur denna enhet förklara mångfelden.
Vidare skulle det vara gifvet, att skalet till detta
misslyckande måste sökas i uppfattningen af enheten såsom orsak
och af mångfalden såsom en följd af orsaker och verkningar,
emedafi det af deryna uppfattning blef en omedelbar följd, att
enheten mfåste vara verksam. Skulle man åter vilja försöka
att undgå detta resultat, så erbjuder Spinozismen icke mer
än en enda bestämning, genom hvilken ett sådant försök kan
göras i och denna bestämning är den eviga orsakens
imma-nens. Det är likväl klart, att om man strängt fasthåller
orsaksförhållandet och derifrån noga skiljer all ändamålsenlighet,
hvilket man enligt Spinoza måste göra, så kan orsaken icke
vara irrimanent eller i sin verksamhet förblifva inom sig sjelf,
såvida hon icke utan all öfvergång eller ändlig verksamhet
är verklig eller i sig fullständigt eger sin verkan och således
är ett med denna. Då nu ett sådant förhållande endast i
afseende på den abstrakta enheten låter visa sig, så skulle
orsakens immanens icke betyda något annat, än att hon har
och i alla sina verkningar bibehåller den abstrakta
bestämningen att vara, och således i detta hänseende förblifver sig
sjelf lik. Deremot skulle orsaken i afseende på alla öfriga
bestämningar genom verksamhetön öfvergå från obestämdhet
till bestämdhet och således på det hela varä en öfvergående
eller sig förändrande orsak. Vill man nu fasthålla orsakfens
immanens, så måste man förändra immanensens betydelse så,
att, då orsaken säges vara immanent, detta betyder
detsamma, som då Aristoteles och Hegel sade verksamheten hafva
sitt ändamål i sig sjelf. Det är nemligen tydligt, att då
orsaken endast i sitt rent abstrakta moment kan under
verksamheten bibehålla sin verklighet oförändrad, så kan orsaken
icke i verksamheten förblifva sig sjelf lik i annan mening
än den, att hennes väsende förblifver detsamma, under det
hennes tillvarelsesätt förändras från möjlighet till verklighet.
Till denna uppfattning af orsakens immanens kunde dock icke
Spinoza fortgå, då han i detta afseende likaväl, som i
afee-ende på frågan om den oändliga kausalitetens verklighet af
sjelfva andan och riktningen i sin forskning hindrades från
utvecklingen af de följder, som skulle hafva fört honom fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
