Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något utom verlden, som kan hämma verksamheten inom
henne, och det således inom henne på det hela alltid finnes
samma grad af kausalitet, så är klart att i verlden alltid
finnes verksamhet eller öfvergång från orsak till verkan. Denna
öfvergång måste vara gränslös, alldenstund man hvarken kan
gå tillbaka till en enskild orsak, som skuHe vara den första
i verlden, icke heller kan komma fram till en sista verkan.
Det förra skulle nemligen innebära, alt ingen kausalitet bade
funnits i verlden förr, än den första orsaken började verka,
eller att verlden i något ögonblick skulle hafva varit utan
kausalitet, hvilket är orimligt, då verlden icke är något annat
än kausalitet. Det sednare skulle leda till samma orimlighet,
då en sista verkan skulle medföra kausalitetens upphörande.
Verlden skulle således vara gränslös verksamhet. Att denna
icke låter tänka sig i och för sig sjelf insåg Spinoza
fullkomligt. Till grund för henne lade han derföre den oändliga
substansen, som är orsak till sig sjelf och följaktligen är enhet
af orsak och verkan och just derföre är sannt oändlig. Hvarje
ändlig orsak eller verkan förklarades dä vara orsak eller
verkan derigenom, att substansen i någon mon i henne ingick,
och ändlig derföre, att substansen i henne var till en viss
grad inskränkt. Den verksamhet, i hvilken en skilnad finnes
mellan orsak och verkan, måste således vara ändlig,
alldenstund en sådan skilnad icke låter tänka sig utan att
hvar-dera är behäftad med en viss bestämning eller inskränkning.
Men om det ock skulle medgifvas, att Spinoza härmed hade
riktigt angifvit, hvari verldens enhet och åtskilnaden inom
henne bestå, så kan man dock icke underlåta att fortgå till
frågan om möjligheten att tänka en sådan mångfald
tiHsam-mans med en sådan enhet och om möjligheten att ur
enheten förklara mångfalden. Det, som närmast synes vara
be-höfligt för förklaringen af orsakernas och verkningarnes
mångfald, nemligen en första orsak kan enligt det ofvan anförda
icke finnas. Då nu i stället för en första orsak sättes en
evig orsak, så måste man fråga, om mångfalden kan tänkas
tillsammans med denna eviga orsak, hvilken såsom evig icke
i sig innehåller någon skilnad mellan orsak och verkan ooh
således är ren enhet. Då enheten blifvit satt såsom orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
