Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utvägen valde, såsom ofvan ar nämndt, Spinoza. För att
afgöra, hvilkendera utvägen från Stoicismens ståndpunkt är
den följdriktigaste, fråga vi till en början, om icke Stoikerna
skulle kunna anses ega ratt att tillämpa sin lära om
sjelfbi-behållelsedriften såsom menniskans grunddrift äfven på hennes
sinnliga natur. Denna fråga är tydligen densamma som den,
om sinnligheten tillhör menniskans natur och således bör af
henne bibehållas. Svaret på denna fråga synes från
theore-tisk synpnnkt medföra någon svårighet, då det måste
erkännas, att sinnligheten likaväl som förnufiet är en nödvändig
verkan af det allmänna verldsförnuftet, och att menniskans
sinnliga bestämdhet likaledes är en nödvändig verkan af detta.
Dock måste det å andra sidan fasthållas att menniskans
förnuft är en verkan, som står närmare verldsförnuftet och
således är högre, h va ra f följer att om förnuft och sinnlighet
råka i strid mot hvarandra, så måste sinnligheten såsom det
lägre underkufvas eller, om det behöfves, utrotas. Vidare
måste man mot sinnlighetens anspråk på bibehållelse anmärka,
att menniskan icke ar menniska genom att vara sinnlig eller
hafva en mångfald af intryck, utan att hon ar menniska
genom att vara en enhet, som sjelf är orsak till en mångfald
af verkningar ellqr bestämningar. På den fullständiga
verkligheten af menniskans enhet förnuftet beror nu
fullkomligheten af hennes menskliga tillvaro. Enhetens eller förnuftets
verklighet måste åter bestå deri, att enheten i enlighet med
sin natur åstadkommer alla sina verkningar. Då vidare
enheten skall vara sjelfverksam orsak, så kan hon icke vara
fullkomlig, om hon icke utan medverkan af det yttre
åstadkommer sina verkningar. Såvida nu sinnligheten antages vara
den förmåga eller den sida, genom hvilken menniskan står i
förhållande till det yttre, och det sinnliga vara
sammanfattningen af alla dessa förhållanden eller intryck; så kan hon icke
för menniskan vara något godt, utan måste antingen vara
rentaf -likgiltig eller ock vara ond. Det är således tydligt att
om sinnligheten och det sinnliga tagas i denna betydelse, sfi
kan sinnlighetens bibehållelse icke utgöra något moment i
menniskans sjelf bibehållelse eller af henne fordras. Sinnligheten
kan dfi i afseende på menniskans sjelf bibehållelse icke ega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
