Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en orimlighet, då omedelbar verklighet af Hegel antages vara
detsamma som yttre verklighet, och fordran således blifver,
att verkligheten såsom yttre tillika skall vara inre. För det
andra är den verksamhet, som skall upphäfva förmedlingen
eller rörelsen, en ändlig verksamhet, såvida hon i den gifna
yttre verkligheten har sin motsats eller sin gräns. Väl kan
det nu medgifvas, att hvarje verksamhet just derigenom, att
hon har en verkan, upphäfver motsatsen mellan verksamhet
och verkan, mellan förmedling och omedelbarhet, men å
andra sidan måste det fasthållas, att denna motsats af en
ändlig verksamhet blott till en viss grad kan upphäfvas, då
der-emot det fullständiga upphäfvandet af den såsom oändlig
erkända rörelsens motsats mot omedelbarheten nödvändigt måste
fordras en oändlig verksamhet. Slutligen är oändlig
verksamhet ingenting annat än oändlig rörelse, och den sednares
upp-häfvande af den förra är således hennes upphäfvande af sig
sjelf, hvilket väl kan vara möjligt i den meningen, att
oändlighet och rörelse motsäga hvarandra, men icke kan ega
någon objektiv betydelse, alldenstund den oändliga rörelsen
antingen alltid eller aldrig är. Huruvida idéen genom att sätta
och upphäfva naturen kan öf ver vinna dessa hinder for det
godas fullständiga verklighet, eller icke, blifver i följd häraf
den fråga, som återstår oss att besvara. Ehuruväl antagandet,
att idéen i sig eger allt innehåll, icke af oss kunnat erkännas
såsom berättigadt, så vilja vi likväl utgå från detta antagande
och tillika antaga, att naturen icke är något annat än idéens
egen verklighet, hvilken i följd af idéens absoluta frihet sjelf
framträder såsom fri eller oberoende af idéen och således
såsom motsatt mot henne. Det är då klart, att ehuru idéen
och naturen äro i verkligheten skilda, så äro de dock till
möjligheten förenade. Då nu denna deras förenlighet beror
derpå, att naturen till sitt väsende är idé, så följer att den
till fullständig verklighet utvecklade naturen skulle vara ett
med idéen. Då idéen sålunda i sig upptagit naturen, är hon
ande. Den förmedling, genom hvilken föreningen sker, faller
dock icke blott inom naturen, utan äfven inom anden, såvida
han har att i sig upptaga och till enhet sammanbinda det
innehåll, som till möjligheten visar §ig vara andligt. Anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
