Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tå
verksamheten. För sin egen verklighet» skuld måste således
den verksamma enheten sätta sin egen motsats eller
särskil-naden, men äfven upphäfva denna motsats. Intet enda
ögonblick kan hön vara verklig utan att sätta och upphäfva sin
motsats. Hon är dfi oafbruten vexling, det vill säga, att
hon är sin egen motsats, eller att hon på en gång är och icke
är (§oq Q et). Enhet i verksamhet är således icke tänkbar
utan varaktighet, men jagets varaktighet är dess bestämdhet
af det varande, af objektet eller icke-jaget. Varaktigheten
är således enligt Fichte det onda, hvaraf åter följer att
så-vidt det goda är, så är det ett ondt. Fichte har således
genom sin användning af tiden på förståndet kommit till samma
motsägande resultat, som förut hade visat sig såsom
nödvändig följd af tidens användning på det sinnliga. Men då Fichte
hade sökt fasthålla den ena af tidens bestämningar, hvilken
han ock satte såsom väsende eller det goda och deremot sökt
frigöra sig från den andra, hvilken han satte såsom företeelse
eller det onda, så måste det undersökas, om det är genom
denna ensidighet, som Fichte stadnat vid en från hans
ståndpunkt oöfvervinnelig dualism. Det motsägande resultatet synes
neinligen närmast bero derpå, att den bestämning som
anta-ges vara företeelse eller det onda befinnes vara lika väsendtlig
och lika god, som den andra, hvilkens väsendtlighet och
godhet från början erkändes.
Schelling och Hegel upptogo, såsom vi förut nämnt, denna
fråga til) undersökning och sökte genom att sätta tidens båda
motsatta bestämningar såsom väsendtliga hos jaget befria det
från den dualistiska motsats, som det enligt Fichte för sin
verklighet måste förutsätta. Rörelsen sättes då såsom ett
sammanhängande helt af mot hvarandra begränsade delar och
är på en gång oändlig’ och verklig just genom att vara enhet
af dessa motsatser. Verksamheten åter sättes såsom
frambringande kraft, hvilken just i sina verkningar är verklig. Det
verksamma medvetandet är vidare på en gång formen för
verklighet och den kraft, genom hvilken det verkliga uppkommer
och förgås. Slutligen är innehållet på en gång vexlande och
varaktigt eller under vexlingen sig sjelft likt. Möjligheten att
förena dessa motsatta bestämningar beredes genom uppvisande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
