Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 269
som skett, och de drifvande orsakerna till katastrofen.
Det var enslingens ömhetsdrift, om hvars dolda
tillvaro han själf ingenting vetat, det var den kufvade
brånadens brutalitet, som i ett ögonblick, hvars
afgörande vikt han ej anat, förrän det var öfver honom,
sprungit upp för ett inre tryck som en eldstråle ur en
krater, man trott längesedan slocknad. Det var detta,
helt enkelt detta. Det hade händt tusen gånger
förut. Det var lifvet, som kräfde ut sina rättigheter.
Sina rättigheter som den starkare.
Den starkare ...
Han förde händerna upp till tinningarna. Han
tyckte, han kände hur det arbetade därinnanför —
kallt, lugnt, behärskadt. Det hade varit bättre, om
det ej varit så — om det varit obehärskad lidelse i
detta ögonblick, ett haf af upprörd desperation att
störta sig i. Nu var det bara detta kyliga, omutliga
— själfrannsakan, hård uppgörelse och klar insikt.
Ty han såg sig själf — sitt eget öde, sitt eget
afklädda väsen. Såg, att han icke längre var det
han varit — nej, att han aldrig varit det, han trott
— bara en af de hundratusen andra, samma
lätt-fangna byte för det ringaste försåt, med samma
dimmiga illusioner i öga och hjärta, af samma ynkliga
och maskstungna virke som alla andra, inte en bit för
mer än de, inte ens den stackars Ahlstrand, som
rag-lade drucken hem om nätterna efter trottoarkanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
