Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
Han nickade bara. Ja, hon måste ju.
Då tog hon hans hand, som hängde slapp
längs hans sida, tog den och förde den, nästan
kelande, upp mot sin kind:
»Farbror — kära, stackars, goda farbror...!»
Hennes röst skalf till af medlidande. Hon hade
ingenting förstått af det, som passerat, kände bara
dunkelt, att han där var en olycklig, en ensam, och
hennes hjärta sammansnördes af begär att hjälpa
och trösta, var det så bara genom att beklaga.
Han log — trött och sorgmodigt. »Tack, min
flicka,» sade han bara.
Han såg hennes ansikte, hennes ögon, som så
skrämda och sorgsna hvilade i hans.
»Ellen- — vill du — vill du ge mig ännu en
kyss, förrän du går?»
Han visste icke, hvarför han begärde det, eller
hur orden kommit öfver hans mun. Förnam bara
en hopplös längtan att än en gång känna hennes
läppar mot sina — ett sista afsked, en ljuf och
smärtsam besegling på, att det skulle vara slut för
alltid.
Och hon gjorde det — hon gaf honom åter
sin mun, sin röda, unga mun — på samma sätt
som nyss, jungfruligt och kvinnligt på en gång.
Han lade sin arm kring hennes skuldror —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
