Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 239
Ellen böjde sig bara ned öfver karmen och det blef
tårar igen.
»Se så där ja, inga tårar, inte! Det är det
säkert inte värdt.» Lektor Hellner måste le åt sig
själf. Där satt han, gamla ungkarl, och spelade
familjefar och unga hjärtans confessor. Det här skulle
kollegerna se!
Men hans ord hade verkan. Ellen löd snällt.
Hon rätade upp sig, strök håret, som fallit fram,
tillbaka från ansiktet. Och om en stund började hon
berätta.
Adrian Hellner betraktade henne, medan hon
talade. Så blek, så trött hon såg ut, där hon satt i
den låga stolen, med lampskenet till hälften öfver
det flickaktigt späda, icke alldeles vackra, men veka
och intagande ansiktet och med den stora, blonda
hårkronan skuggande panna och tinningar. Den
bara halsen, omgifven af en lös krage med grofva
linnebroderier, var mjuk och hvit, med något ändå
af en mognande kvinnlighets fasthet i linjerna — men
nu höll hon den så slappt, så utmattadt böjd åt
sidan, att man måste komma att tänka på en blomma
i ett glas, som fatt en knäck i stängeln. Ögonen
voro hela tiden nedslagna, de långa ögonhåren lågo
ned öfver kinderna, och händerna hvilade knäppta i
knät, som satt hon där och gjorde en afbön.
Och det var verkligen ett slags afbön hon gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
