Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
ibland, de gifta i deras hem och de ogifta någon
gång — som denna kväll — på stadshotellets
ogemytliga kafé. Men han afvann dem ej mer än andra
och drog sig oftast tillbaka. Det var egentligen
bara Ahlstrand, adjunkten i naturkunskaperna, som
han kände en smula sympati för — en gammal
fyllbult och osnygg ungkarl, som han föraktade för
hans ohjälpliga hållningslöshet, då han föll till föga
för hvarje glas, som någon satte inom räckhåll, eller
hvarje piga, som han såg kjolarna af i en portgång,
men för hvars desillusionerade och ärligt oförställda
cynism i bedömandet af yttervärldens fakta han kände
en hemlig förståelse.
Så hade då åren gått i evigt sig lika, evigt
hvarandra upprepande små förhållanden. Detta var
alltså det lif, kan kommit till världen för att fylla ut.
Lika godt. Han visste ju, att de funnos, som
beklagade honom, en fattig ungkarl utan vänner och
egentligt förtrogna. Men han log åt dem. Hvad
kände de till om det, som var hans rikedom och
styrka, mer än vänner och bonadt hem — hans
förmåga att förakta dem själfva och allt deras, den
frostigt klara luft, hans lungor drucko och i hvilken
hans ögon skådade världar tillåtna för deras.
Den gyllne, den furstliga konsten var hans: att
från tillvarons fattigaste hörn tygla universum,
befalla öfver dess lagar, behärska dess nycker — de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
