Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De sista docentåren 1863-1866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 DE SISTA DOCENTAREN
1863-1866
Hans förnämsta göra blef nu att i botten lära känna
den familj, hvari han kommit in som en »intru-der»,
men behandlades som en gammal vän. Han kan väl säga,
att det var en ädel och i sin art förnäm familj.
Först fader Jörgen Roed! Född 1808, var han 1863
55 år gammal. Var också något grånad och såg litet
gammal ut,’men alldeles icke kraftlös - tvärtom voro
både själs- och kroppskrafter lifliga, och man såg,
att han i sin ungdom sett bra ut. Som konstnär hade
han visserligen genomgått den akademi, till hvars
främste lärare han nu hörde; men i det hela var han
»a selfmade» man, som på egen hand studerat sig till
den fasta åsikt han hade om allt hvad konst hette,
genom egna undersökningar och grundliga förstudier,
och han förstod att på ett lefvande och lättfattligt
sätt klargöra sin åskådning för sina lärjungar. Till
dessa hörde i första hand hans son, Holger; men dit
hörde ock ett par, som blefvo lärare hvar på sitt
håll i konsthistoria, nämligen ingen mindre än Julius
Lange, den berömde danske konstläraren, och äfven den
stackars G. R., som af sina universitetsstatuter var
nödgad att spänna ut sig öfver hela det estetiska
området, teori och estetik, litteraturhistoria,
bildande konst, ja, äfven musikens teori och historia,
däri han med tiden fick pröfva icke få lärjungar i
kandidatexamen. Och dock må här i parentes sägas, att
han ej velat undvara någon af dessa kunskapsarter. Han
vann sin professur med en teore-tisk-filosofisk
afhandling, han fick sina bästa lärjungar i
litteratur, han hade sin största praktiska nytta
af konstkännedomen såsom kritiker, och han hade sin
förnämligaste personliga lifsglädje af musiken, både
som utöfvande sångare och som teoretisk kännare af
tonkonsten, hvilken, såsom han sagt en gång här ofvan,
nog utgjorde centrum i den begåfning, han möjligen
fåtl af naturen, ehuru han där aldrig kom längre än
till - dilettantl Allt detta blef småningom klart för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
