Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Uppfostran och skolgång. Småskolan - 13. Rektorsklassen. Lärarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REKTORSKLASSEN. LÄRARNA
173
Jo, gärna. - När det då var något, som vi inte visste
och inte han heller, så tittade vi båda på en gång i
hans Palmblad, och fingo naturligtvis reda på saken
begge två med samma fullkomliga säkerhet. När vi
sedan skulle peka ut orten på kartan, gåfvo vi de
kostligaste anvisningar för minnet, såsom att de
där två städerna ligga parallellt med hvarandra, de
där tre ligga i en triangel, hvilket allt magistern
mottog som en pålitlig minneshjälp.
En afton klädde vi ut en gubbe af magisterns och våra
kläder, utanrockar och galoscher och mössa, och när
det började skymma, låtsade vi vilja mana honom att
komma in och sätta sig. Magistern själf ropade högt åt
honom: »Kom in du därute!» Allt i tro att det var en
af pojkarna. Men då han ej blef åtlydd, rusade han ut
i blind vrede, gaf figuren en örfil, så att han föll
sönder i bitar, blef flat, gick in och satte sig utan
att säga ett ord. Vi voro nära att kikna af skratt.
Men med all sin löjlighet, har han dock efterlämnat
ett minne som ej förgår. Förf. har nyss nedskrifvit
det i sin skildring af Runeberg för Svenska Akademiens
handlingar. Där läses följande episod från en lektion:
Det var en solig eftermiddag i april månad 1849 ett
år före studentexamen. Vi hade lektion i historia,
då det gällde att svara för Frans I:s och Carl V:s
strider. När Björck inträdde i klassen, såg han
ovanligt högtidlig ut. Han började lektionen så:
»Kära gossar, i dag tror jag, vi lämna Frans I och
Carl V åt sitt öde. Det har händt något, som är så
märkvärdigt, att inför detta bleknar allt annat. Det
har kommit ut ett häfte dikter i Finland af Johan
Ludvig Runeberg. Det kallas ’Fänrik Ståls Sägner’,
och om ni nu ville låna mig ett öra, så skall jag låta
er höra något om hjältarna från Finska kriget. Ty det
är också en historia, som ligger våra hjärtan nära.»
Och så började han läsa för oss den ena efter den
andra af de nya sångerna, och ju längre han läste,
desto underligare till mods blefvo vi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
