Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Ludvig var nu icke i sinnesförfattning att
be-bjerta böner ocb gifva akt på skäl. Han lydde endast
ingifvelsen af sin harm och ropade i befallande ton till
Therese: »Är det sannt hvad karlen påstår?»
»Ja,» b viskade Therese, stammande, »det är . . . gud
nå*s så visst . . . din svåger.»
Men tystnaden var så djup, då hon talade, upp*
märksamheten så spänd på det svar bon skulle lemna,
att det förnams, oaktadt hennes sänkta röst, och det
låstes dessutom på hennes darrande läppar, i hennes
bestörta uppsyn. Ocb knappt hade hon talat till punkt,
innan utropet: »just en vacker pojke till svåger, baron
Leyonberg har!» skallade från hela folksamlingen.
Mållös af raseri, stirrade Ludvig omkring sig och
skar tänderna. Med armbngarne banade han sig väg
genom trängseln, rusade in i sitt arbetsrum ocb riglade
dörren innanför.
Gesällen affördes till håkte, och rummen länsades
småningom på nyfikne, hvilka i stället omgåfvo och
beledsagade fången.
Bestörtningen och bedröfvelsen i Leyonbergska
huset tarfva ingen t>eskrifning. Man såg ej annat ån
tårar, hörde ej annat än jemmer. Ludvig förblef hela
dagen otillgänglig. Förgäfves knackade, än Therese,
än Eugenie, sakta på dftrren utanför, greto ochbådo
bevek ligt att bli insläppta, eller alt ban måtte komma
ut till dem. »Jag har ej tid. Låt mig vara i fred!»
var allt hvad han svarade, hvartill slutligen, då
enträgenheten ej upphörde, fogades i snäsande ton
befallningen att »gå sin väg.» Man låt sig det vara sagdt
så länge dagen räckte; men när man sednare på
qväl-len förnyade bönerna att få se och tala med bonom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
