Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1720, 1772, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Sverige, hvarest ett par tusen
riksdalers pension utgör vederlag för
hvilken politisk eller moralisk missräkning
som helst, här dör man ej af en sådan
missräkning: nej! man sväljer sin förtret,
eller rigtar henne mot dem, som
fortfarande kämpa för de grundsatser, hvilka
man sjelf under andra förhållanden
svärmiskt hyllat. Visserligen tillgår rätt ofta
på samma sätt i andra länder, hvarom
sjelfva Frankrike framter talande bevis;
men så finnas der ock individer, med så
djup känsla, med så ömtåliga fibrer, att
deras lifskrafter försvinna samtidigt med
utopien. Till dessas antal hörde
Benjamin Constant, i anledning af hvars död
några Fransyska blad af helt och hållet
olika politisk färg yttrade sig sålunda:
Figaro: ”Våra vackra dagar (Julidagarne)
voro ej endast skyldiga till hans död;
andra hafva följt, som fullbordat verket.
Om enthusiasmens kraft öfversteg hans
sinnesspänstighet, så verkade äfven det
för honom så väl som för oss snart
försvundna bländverket: det nya
fördröjandet af hans fosterlands fullkomliga
lycka: vår framtid, ännu lemnad till pris
åt nya strider, åt en opposition, vid
hvilken vi redan äro trötte: denna allt
för hastiga öfvergång från glädje till
en högst smärtsam missräkning verkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
