Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL LARSSON
165
besökte honom ofta pä söndagsförmiddagarna och
störde honom ganska grundligt bäde då och
sedermera på ställningarna i Nationalmusei trapphus. Men
jag ångrar det inte i alla feil. Så fick jag honom
hem till mig för att måla min gosse. Jag häpnade
över den intensitet han inlade i allt. Själv brukade
han berätta, att han och Zorn etsade varandra på en
gång. »Zorn glodde på mig, så jag trodde han skulle
äta opp mig.» Samma slcarpforskande blick hade
Carl Larsson själv och dessutom en viss hastighet i
tal och gester, som ibland gingo i ett så snabbt
tempo, att jag ej hann hindra honom, då han en gång
efter målningens slut sprang in uti vårt kök och
tvättade händerna i ett stort stenfat, fyllt av buljong.
Carl Larsson älskade Maria nyckelpiga, det lilla
djuret, som lyckobringande dimper ner litet varstans
på Guds försyn. »Une béte à bon Dieu», som
fransmännen säga. Och sådan var han själv, när han gick
och »trynade och drumlade», för att använda hans
egna ord. Han gick hur det föll sig och gjorde
alltid människorna glada. Han gick med näsan i vädret,
med det blonda spetsiga skägget pekande framåt,
hälsande sina vänner med ett glatt: »Det var livat»,
men också nästan alltid åtföljt av ett: »Jag tror jag
reser hem till Sundborn i morgon.»
En gång för några år sedan — han hade hunnit
bli några och sextio — fick jag ett brevkort från
Carl Larsson, där han meddelade, att han påföljande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
