Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR SÖDERBERG
47
kommer att verka?» sade Söderberg. »Det blir ett
sorgeämne till i dessa dagar», skämtade jag, syftande
pä Viktor Rydbergs begravning, som just då ägde
rum. Vi blevo emellertid alldeles häpna åt det
hårdhänta angrepp, som riktades mot boken av Harald
Molander i Aftonbladet, men tröstades sedan av
Levertin i Ord och Bild, som påstod, att »näppeligen
ha sedan Strindbergs dagar Stockholms gator och
torg, dess lufttoner och stämningar mästerligare
skildrats». Men i alla fall var jag själv ej riktigt nöjd
med Levertins kritik, då han sade, att Hjalmar
Söderbergs kallsinnighet mot världen är flanörens. Låt
vara, att Oscar Levertin hade sitt suckande och
Söderberg ofta kom med sitt vemodiga,
välaccen-tuerade »Ja, kära Calle», varmed han avslutade sina
anföranden. Men det låg något ännu mera
desillusionerat och hjälplöst över den sistnämndes suck. När
jag var elak, brukade jag säga honom: »Ansträng
dig ej med att röka upp cigarretten, om det blir för
besvärligt.» Något litet tafatt och blåfruset låg över
den yttre gestalten. Han ville alltid gärna sitta, var
gärna ensam med sina tankar eller spelade schack
med sig själv, alltid lidande av en stor svårighet att
producera. Detta berodde dock mycket på hans
starka Utterära samvete, som gjorde, att han ej ville
lämna ifrån sig annat än det fullgoda.
Hjalmar Söderberg retade och ville förarga. Han
njöt av att säga just det, som motståndaren önskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
