Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Mot döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io
henning berger
skallig vid tinningarna, vilka voro utstående, med en
åderförgrening, liknande siffran fem, skriven med
blåpenna. Hyn blek och kring näsroten mattgul. För
resten allt brunt: ögon, hår, skägg, kläder. Men
händerna vita med mattgula knogar och åderstreck, ritade
med blåpenna.
I mitt knä låg hans visitkort: A. Dohm.
A. Dohm. Hur opersonligt! Varför skrev han ej
ut förnamnet? Alfred Dohm, till exempel, lät genast
bättre, fylligare, en mer betydande människa. Eller
bara Dohm, liksom man säger Ibsen, Strindberg,
Tolstoy.
Tåget kröp fram. Nu började det regna på
vänster-fönstret.
Jag somnade på nytt, sov, vaknade.
Det regnade hårt och tätt, det oföränderliga
landskapet såg genom det våta fönstret ut som algerna i ett
akvarium. Mellan bergväggen och högerrutan slog
röken från lokomotivet ned i vita molntappar, som
luktade gas och -kol genom osynliga springor.
Jag såg på min klocka — den stod. Den hade
stannat på halv tre.
Herr Dohm hade kommit in från en annan vagn och
kanske gått fel. Han hade suttit en kvart hos mig,
antog jag. Vårt samtal hade varit följande:
— Ni reser till X.?
— Nej, jag reser till Y.
— Jaså till Y. Det är en vacker, gammal stad.
— Vet inte, jag har aldrig varit där.
— Inte det! Jo, där har jag för resten en gammal
vän, som är apotekare. Vill ni hälsa honom från mig,
gör ni mig ett nöje.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
