Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hulda sångare! jag säger,
Hvar din flickas rosenläger
Vinkar dig i nöjets famn;
Och der hennes milda anda
Sig med västans känslor blanda
För att svalka nöjets hamn.
Dessa och liknande verser skulle lika väl kunna vara
författade af nägon af de ofvannämnda skalderna som af
Livijn.
Härmed är redan sagdt, att det icke lyckats Livijn att
förläna någon demonisk glans, någon passionens storhet åt
kärleken i sitt drama. Hulda är i själfva verket en liten sipp
och borgerlig fröken, som kastat sina ögon på den vackra
riddaren. Hon liknar de kvinnogestalter, som besjungas i
Franzéns, Valerius’ och Wallins dikter. Denna sida af hennes
väsen framträder särskildt skarpt vid det första mötet med
Magnus, då hon med koketteriets vanliga konster, med
till-gjord blygsamhet och låtsad rädsla (det är ju hon själf, som
lockat Magnus i sina garn) söker väcka hans passion. Och
hvilken olämplig fråga är det icke, som Magnus framkastar:
”Du har älskat?”
En sådan fråga är här stillös. Den kan icke göras till
en hafsfru, ett naturväsen. Den har sin plats i den borgerliga
romanens intima psykologiska utredningar. Dessa
anmärkningar torde visa, att det icke fullt lyckats för Livijn att rycka
sina gestalter upp i den höga och ideella sfär, som hela
motivets karaktär fordrat. Rent stilistiskt framträder äfven
detta. Den höga stilen låg icke naturligt för Livijris mera
nyktra temperament. Man kan äfven flerstädes göra
anmärkningar mot diktionen i Hafsfrun. Om Hulda har för litet af
naturväsen, så är till gengäld Magnus ofta i sina uttryck för
naturlig. Brånad1 till exempel är icke ett uttryck, som
passar i följande hänvändelse till Hulda, då Magnus uppfångat
den vanmäktiga i sina armar:
1 Det kan dock hända, att detta ord hade en mindre kraftig betydelse
för samtiden än för oss. Det förekommer ganska ofta i tidens dikter på
ställen, där vi skulle använda mera beslöjade uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
