Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tere, medan en Corneille och Racine behålla et lika stort värde
i alla tider och hos alla vittra folkslag.”
Detta uttalande är således rent negativt. Af Jakob
Wallen-berg hafva vi också i hans Sannfärdiga resebeskrifning en
beskrifning om det intryck, som Shakespeare gjort på honom
under hans vistelse i London. Det ar helt genomandadt af
franskt uppfattningssätt ; ett enstaka uttryck hänvisar direkt
till Voltaires yttrande i ofvan citerade ’Lettres anglaises”.
Man bör också erinra sig, att det är den unge Wallenberg,
som här talar (det är skrifvet 1769) ; några år senare, då
han skref Susanna, hade hans uppfattningssätt, såsom vi
redan sett, väsentligt förändrats:
”Nationens smak röjer sig oändligen mycket på
skådespelen. Shakespeare, till hvars ära England nu nyss firat ett
högtidligt jubelår, är nu mera än någonsin beundrad och kär,
oaktadt alla de gammaldags uselheter och orimligheter han
inbragt på teatern. Nationen är i det som allt annat envis. Jag
såg i går föreställas Hamlet, som räknas bland hans
mästerstycken. Aktörerna spelte sina roler förträffligen.
Dekorationerna voro mångfaldiga och präktiga, men nationens underliga
smak fäster dem beständigt vid en urmodig slentrian, som
revolterar all bon sens. Man ser ofta en Harlekins rol midt uti ett
sorgspel. Man ser spöken, djeflar, mord, dödgräfvare, m. m.
ömkeligen blandas om hvarandra på teatern, och aldrig klappas
händerna mera än då Lucifer visar sig, eller någon blodig
exekution föreställes. Nöjet, det makalösa nöjet, att vid rörande
föreställningar kunna gråta, hvilket aldrig undgår mig vid en
fransk tragedi, är obekant här... En Congreve, en Addison,
med flere, som sökt bringa en förnuftigare dramatik in på
skådeplatsen, krossas, att jag så må säga, under tyngden af
Shake-speares oformliga ärestoder.”
Redan i början af sjuttiotalet fick Shakespeare en
särskild talisman i J. F. N e i k t e r, född 1744. År 1773
disputerade han med en afhandling, som bär titeln De Poësi
Tragica; samma år blef han poëseos docens och från år 1784
verkade han som professor i Uppsala.
Hans afhandling refereras år 1775 i Tidningar, utgifne
i Uppsala den 20 maj och följande, troligen af Neikter själf.
Skriften inledes med ett angrepp på reglerna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
