Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådan Raphael målat honom, ty ljuset afspeglades ännu
deruti. Han förkunnade i sina verser menniskans första olydnad
och anropade den Helige Anda, som föredrager ett rent och
enfaldigt hjerta framför alla tempel, som vet allt och var
närvarande vid tidens begynnelse.
En djup tystnad helsade denna början och ett sakta
sorl följde på den sista tanken. Han hörde icke och såg
blott liksom genom ett moln, ty han var i sin skapelses verld, och
fortfor, i det han skildrade huru helvetesanden var fjettrad med
diamant-kedjor uti en straffande eld, huru under hans fall
tiden nio gånger hade skiftat dag och natt åt de dödlige; de
eviga fängelsernas synliga mörker samt det flammande haf,
hvaruti de fallne englarne simmade; hans bjudande röst
började afgrundsfurstens tal: —
«Är det väl den som förr i ljusets sälla riken
Med klarhet öfversken myriader englar?
Ack, hvad den då har fallit...
— — — Men hvad? fast slaget
Förlorades, är dock ej allt förloradt;
Hat, hämdbeslut är qvar, okufvad vilja,
Och mod att aldrig lyda eller vika,
Dem all Hans makt mig ej formar beröfva.«
En betjent anmälde nu med hög röst herrarne de
Mon-trésor och d’Entraigues. De helsade, talade, bragte Stolarne
i ordning och satte sig slutligen. Åhörarne begagnade
tillfället att börja tio enskilta samtal, i hvilka man nästan icke
hörde annat än klander och beskyllningar för dålig smak;
några af slentrianen försoffade snillen försäkrade att de icke
fattade, att det öfvergick deras förstånd (de visste ej huru sannt
de talade) och ådrogo sig för denna låtsade blygsamhet en
kompliment, på samma gång de kastade skugga på skalden:
en dubbel fördel. Några röster läto äfven undfalla sig ordet
vanhelgelse.
Den sålunda afbrutne skalden höll båda händerna för
öronen, i det han stödde armbågarne på bordet, för att icke
höra allt detta sorl af artigheter och klander. Endast trenne
personer närmade sig honom; de voro en officer, Poquelin
och Corneille; den sistnämde hviskade till Milton: — «Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
