Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och då skall ni få se en trakt, alldeles lik denna; bara sanden
och stora, mörka tallar. Det är en fortlöpande kyrkogård på
båda sidor om vägen och här ha vi en liten profbit. Men
eftersom regnet nu börjar sakta sig och himlen ljusnar, så att
man kan se sig omkring, så låt oss betrakta denna stora
ljunghed, hvarest man ej finner en by eller ett hus, der man
kunde få nattqvarter. Om min herre derföre vill följa mitt
råd, skola vi hugga qvistar från träden och bivuakera; ni skall
få se huru jag med en smula jord kan göra en barack, der
man sofver lika varmt som i en god säng.«
«Jag vill hellre fortsätta resan ända till det ljus jag
ser vid horisonten/’ sade Cinq-Mars, «ty jag känner mig
liksom litet feberaktig och är törstig; men håll dig bakom, ty
jag vill vara ensam; återvänd till de andra och följ mig.«
Grandchamp lydde och tröstade sig med att hålla en
föreläsning för Herman, Ludvig och Staffan, huru man
nattetid skulle rekognoscera en trakt.
Hans unge herres krafter voro emellertid alldeles uttömda.
Dagens häftiga sinnesrörelser hade våldsamt skakat hans själ,
och denna långa resa till häst, de tvenne sista dagarne nästan
utan all föda, i anseende till de tätt på hvarandra följande
händelserna, solhettan och den isande nattkylan, allt bidrog
att öka hans illamående och sönderbråka hans ömtåliga kropp.
Tre hela timmar red han tigande framför sitt folk, utan att
det ljus, som han sett vid horisonten, tycktes komma närmare:
slutligen följde han det icke mera med ögonen, i det hans
förtyngda hufvud nedsjönk på bröstet och han lemnade fria
tyglar åt sin uttröttade häst, som af sig sjelf följde landsvägen,
och med korslagda armar lät han vagga sig at sin reskamrats
enformiga rörelse, hvilken dock ofta snubblade mot de stora
kiselstenar, som lågo på vägen. Regnet hade upphört,
äfvensom betjenternas prat, hvilkas hästar följde i rad efter
husbondens. Ynglingen öfverlemnade sig nu fritt åt sina bittra
tankar; han frågade sig om hans förhoppningars lysande mål
icke i framtiden dag från dag torde fly undan honom, liksom
detta fosforiska sken nu steg för steg undflydde honom. Var
det sannolikt att denna unga prinsessa, som nästan blifvit
tvungen att infinna sig vid drottning Annas, galanta hof, ständigt
skulle afslå de giftermålsanbud, som gjordes henne, måhända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
