Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lördagen: morgon och förmiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
som hon, men han såg förbi henne. Han visste inte om, att
hon fanns där. Detta var inte något missförstånd, detta
kunde inte bortförklaras. För honom var det slut. Hans
kärlek var som en avsågad gren, den kunde inte av någon
makt i världen åter sättas fast vid trädet och bringas att
växa.
Fredagen väntades Karl-Artur hem, och detta blev
naturligtvis den svåraste dagen. Charlotte satt från tidigt på
morgonen vid det där matsalsfönstret, där hon hade utsikt
neråt flygeln, och bara väntade. För tusende gången tänkte
hon igenom allt, som hade hänt, prövade och undersökte
och var lika oviss. Hon trodde, att hon skulle behöva
uthärda denna väntan hela dagen, men Karl-Artur kom
tillbaka redan vid fyratiden. Han gick genast in i flygeln, men
kom snart ut igen, skyndade, utan att kasta en blick uppåt
manbyggnaden, bort mot grinden och slog in på vägen mot
kyrkbyn. Det var Thea Sundler han ville råka och inte
henne.
Detta var alltså resultatet av överstinnans bemödanden.
Charlotte måste säga sig, att de hade misslyckats.
Hon tyckte, att allt hopp dog inom henne. Hon sade till
sig själv, att nu skulle hon aldrig, aldrig mer låta någon
inbilla sig, att det fanns hjälp eller räddning för henne.
Men visst bodde dock hoppet levande inom henne. Vid
sextiden på lördagsmorgonen kom husjungfrun in på
Charlottes rum med hälsning från magister Ekenstedt, som bad
att få tala med henne. Och strax tydde Charlotte detta, att
han ville råka henne vid den första, tidiga frukosten, som
ett kärlekstecken. Det var, som om han härmed ville säga
henne, att han önskade vända tillbaka till den gamla
förtroligheten, till de gamla vanorna.
Hon var på en gång viss om att överstinnan hade hållit
ord och att det stora undret var fullbordat. Hon kom utför
trappan och in i matsalen med en sådan fart, att lockarna
flög om öronen.
Men vid första blicken på Karl-Artur såg hon, att hon
hade misstagit sig. Han reste sig från kaffebordet, då hon
kom in, men det var visst inte fråga om några utbredda
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
