Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:1 Tiden t.o.m. 1660 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förutom de tunga penningskatterna fick detta folk
nästan årligen bära utskrivningar, som togo blomman
av landets ungdom. Utskrivningen tillgick på följande
sätt. De krigsdugliga männen inom vart härad
sammankallades och indelades i rotar om tio man. Av varje
rote tog man ut en, som såg stark och modig ut. Om
möjligt utvaldes de, vilka bäst kunde undvaras hemma.
Gustaf Adolf tager avsked av sitt folk. På våren
i63o låg svenska flottan i sörmländska skärgården, färdig
att avsegla till Tyskland med de svenska regementena.
Då tog konungen farväl av ständerna, vilka han
sammankallat till Stockholm.
Högtidligt gripande var det ögonblick, då Gustav
Adolf för sista gången talade till Sveriges riksdag. Han
bar på armen sitt enda barn, den fyraåriga Kristina.
Konungen tog Gud till vittne, att han gick ut i kriget icke
av stridslystnad utan för att rädda Sveriges folk och
dess trosförvanter. »Vanligen plägar det ju gå så», sade
han aningsfullt, »att krukan så länge bäres till vatten, att
hon slutligen går sönder. Så kommer det också att till sist
gå mig. I många farligheter har jag måst utgjuta mitt blod
för Sveriges rikes välfärd. Hittills har jag genom Guds
nådiga beskydd blivit oskadd till livet, men till sist måste
jag dock låta det (lämna det). Därför vill jag befalla eder
samtliga under Guds beskydd. Och jag önskar, att vi efter
detta mödosamma levernet måtte möta varandra i det
himmelska och oförgängliga livet.»
Allas ögon stodo fulla av tårar. Ingen visste, vad
framtiden månde bära i sitt sköte.
Svenskarna i Pommern. Vid midsommartid i63o 1630
landsteg den lilla svenska hären under sin konungs
befäl i Pommern, vid Oders mynning. Av invånarna
i landet mottogos svenskarna och deras konung som
befriare. Hur olik var han ej de furstar och
knekthövdingar, som man förut sett: ståtlig och majestätisk
men på samma gång glad och naturlig i sitt uppträdande 1
Han språkade själv vänligt med folket, som strömmat
till för att möta trosförvanterna från andra sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
