Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - II. Kansliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därmed hade äfven det nya, lägre kanslersämbetet utvecklats
till en öfvervägande titulär hedersvärdighet. Att under
1580-talet titeln hofkansler började förekomma omväxlande med
den äldre, vicekansler eller underkansler, harmonierade således
illa med det faktiska förhållandet, så vida den nya titeln var
afsedd att antyda innehafvarens tjänstgöring vid hofvet. I denna
betydelse hafva vi funnit termen i Kalmarstadgarnas bestämmelse,
att Sigismund alltid skulle hafva en hofkansler (aulæ cancellarium)
hos sig i Polen[1].
Då efter Johans död och Sigismunds ankomst till Sverige
hertig Karl och rådet i sin första framställning till konungen
fordrade en sådan myndighet för kanslern, som förutsatte dennes
stadigvarande tjänstgöring, yrkade de således på en afgjord
förändring i den bestående ordningen. De förutsatte också, såsom
yrkandets formulering visar, att endast en kansler skulle finnas;
man tänkte sig säkerligen, att Nils Gyllenstjerna hädanefter skulle
få nöja sig med drotsvärdigheten[2], Erik Sparre befordras till
rikskansler och den lägre kanslersposten försvinna. Sigismund
anmärkte i sitt svar, att det hittills icke varit vanligt, att kanslern
alltid varit tillstädes, och syntes ej heller vara angelägen om
att så för framtiden skulle blifva förhållandet[3]. Men tanken
återkom under förhandlingarna om regeringsordningen upprepade
gånger, ej fullt tydligt i hertig Karls förslag, som hufvudsakligen
betonade kanslerns uppgift att vårda rikets handlingar, mera
otvetydigt i rådets. Det första af rådsförslagen ålägger kanslern
i främsta rummet att leda själfva expeditionen, ehuru stor vikt
äfven tillmätes arkivvården, och i det andra hette det, att han
skulle öfverse alla utgående skrifvelser[4]. I den senare ordningen
för rikets ämbeten voro båda förslagens bestämmelser i denna
punkt sammanförda[5]. Men konungen tog i sina projekt ingen
hänsyn härtill, och när han till slut vid sin afresa bekräftade
Gyllenstjernas värdighet af rikskansler men på samma gång lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
