Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - I. Den nya riksstyrelsens förutsättningar och grundläggning (1523—1538) - Rådet och riksämbetena - Kansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det naturligtvis endast en omslutande ram. De dagliga
regeringsbestyren måste gå sin gång äfven mellan mötena.
Rådet intog själffallet den främsta platsen bland ständerna
i detta samarbete, utgjorde som förr kärnan för de flesta
allmänna möten och afgaf äfven särskilda rådslag. I själfva den
centrala administrationen medverkade däremot dess medlemmar
ej heller under den nya statsutvecklingen på annat sätt än
genom särskilda uppdrag, framför allt vid dömande af konungs
dom. Några forskare hafva uppgifvit, att år 1527 beslut blifvit
fattadt om att rådsherrarna turvis skulle åtfölja konungen med
ombyte hvarje månad[1]. Det uttalande af rådet, hvarpå denna
uppgift stödjer sig, torde dock endast afse en tillfällig anordning.
Konungen hade tydligen framställt en begäran till rådsherrarna,
att några af dem skulle stanna hos honom tills vidare, och de
förklarade sig därtill villiga, om blott konungen ville bestämma,
huru många han önskade behålla hos sig, samt om vidare
dessa ej behöfde stanna längre än vid pass en månad och under
denna tid finge underhåll af konungen. Af allt att döma var
det vid den stora Västeråsriksdagens slut, som detta skedde,
alltså vid en i många afseenden afgörande tidpunkt, då konungen
väl kunde hafva skäl till en så extraordinär åtgärd som att för
någon tid försäkra sig om några rådsherrars ständiga närvaro
vid hofvet[2].
Att indraga riksämbetena i centralförvaltningen kom ej
heller i fråga. När Ture Jönsson efter det misslyckade
Västgöta-upproret flydde ur landet och hofmästarens värdighet
således blef ledig, visade sig till fullo, huru föga praktisk betydelse
konungen tillmätte den: den blef icke vidare besatt.
Riksmarsken Lars Siggesson gjorde endast tjänst på samma sätt som
de öfriga rådsherrarna, i tillfälliga uppdrag.
Det är således inom kretsen af konungens personliga
tjänare vid hofvet, som man har att söka en utveckling af
centralregeringens organ och former.
Såsom kansler kvarstod Sven Jakobsson under år 1527,
måhända också 1528[3]. Med år 1529 finner man i hans ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
