Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - I. Den nya riksstyrelsens förutsättningar och grundläggning (1523—1538) - Konungens personliga tjänare: kansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en koncentrering af vissa uppgifter på särskilda poster. Af
sådana kraf hade de, för hvilka drotsens och marskens
befattningar fordom tillkommit, numera ej samma betydelse, och
motsvarigheter till dem saknas därför i själfva hofvet. Däremot
befunnos äfven nu särskilda anstalter behöfliga för konungens
biträdande vid skrifvelsers eller urkunders uppsättande samt vid
uppbörd och utbetalning af hans och kronans medel. De poster,
som hade att tillgodose dessa kraf, återfinnas också i konung
Gustafs hof.
Konung Gustaf hade således en kansler. Denne är icke
att identifiera med unionstidens rikskansler. Rikskanslers
värdighet omtalas aldrig efter Gustafs tronbestigning, vare sig för
Strängnäsbiskopen eller för någon annan. »Kansler» var en
allmän benämning för en person, som tjänstgjorde i skrifgöromål,
hos hvem han än var anställd; Sturarna hade haft sin enskilde
kansler under riksföreståndaretiden[1], det samma hade i
allmänhet varit fallet med framstående prelater och sannolikt äfven
världsliga stormän[2], och äfven vid denna tid omtalas biskop
Brasks kansler[3]. Så var också konung Gustafs kansler endast
och allenast hans enskilde tjänare för skrifgöromålen, alldeles
icke någon fast riksämbetsman. Då i Sverige ännu endast
kyrkans män besutto den bildning, som för en sådan tjänst var
erforderlig, så var konungen hänvisad till att taga sina kanslerer
bland dessa, och härigenom utpräglades ytterligare
kanslerspostens karakter af personligt förtroendeuppdrag i konungens
enskilda tjänst. De män, som konungen tog till kanslerer,
bibehöllo nämligen äfven under denna sin ställning sin kyrkliga rang,
fungerade i regel endast under någon kortare tid i sagda
uppdrag och återvände därefter till kyrkan[4]. På hösten 1523 var
dekanen i Åbo, magister Erik Svensson, konungens kansler[5],
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
