Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden. Organisationens utförande genom Gustaf II Adolf (1611—1634) - VIII. Den centrala organisationens sammanfattning i 1634 års regeringsform - Centralregeringen enligt regeringsformen - Ämbetsmännens aflöning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 NILS EDÉN
reglering griper in i hela ämbetsorganisationens ställning inom
staten och till konungen såsom statsmaktens representant. Re-
geringsformen har visserligen äfven här förbehållit konungen
hans höghetsrättigheter därutinnan, att den tillerkänner honom
makt att själf företaga revisionen och underställer hvarje rann-
saknings resultat hans afgörande. Men domsmakten med anled-
ning af gjorda anmärkningar öfverlämnar den icke ät konungen
utan at särskildt konstituerade kommissioner, med undantag en-
dast för ringare förseelser af ett helt kollegium eller en bland
kollegiecheferna. Man har i detta stycke t. o. m. gjort en in-
skränkning i konungens myndighet utöfver hvad kanslerns ur-
sprungliga koncept åsyftade, ty där gjordes de fem höga riks-
ämbetsmännen och kollegierna i sin helhet under alla omstän-
digheter och särskildt i lifssaker ansvariga inför konungen och
rådet; det var först under förslagets senare behandling som lifs-
sakerna undantogos och drogos under den utomordentliga stän-
derdomstolen.
En ansvarighet af denna art måste stärka de högsta ämbets-
männens och därmed hela organisationens själfständighet i för-
hållande till konungen. I själfva styrelsens anordning har rege-
ringsformen öfverallt lämnat rum för konungens personliga makt-
utöfning, men domsmakt öfver ämbetsmännen ger den honom
icke, och det ehuru hans personliga domsmakt i allmänhet er-
kännes sasom högsta instans. Kan regeringsformen i någon
punkt sägas hafva kringskurit konungens myndighet till förmån
för en aristokratisk byråkrati, så är det i denna. En öppen
fråga blir dock, om detta skett fullt medvetet1, och om ej de
dömande extraordinära kommissionerna egentligen voro konstru-
erade lika mycket till organ och stöd för konungens auktoritet
som till ett värn mot hans egenmäktighet.
Vida mindre märkliga äro regeringsformens bestämmelser
om ämbetsmännens aflöning. Vi återfinna först den princip,
som uttalats redan i Gustaf Adolfs konungaförsäkran och sedan
gång efter annan under hans regering: att till hvarje ämbete
1 Regeringen, som själf framlagt förslaget, ansåg sig dock kunna häfda
den principen, att den ägde makt att afsätta liksom att tillsätta ämbetsmännen.
Jfr adelns prot. 12/7 1634, RAP II, s. 82.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
