Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden. Organisationens utförande genom Gustaf II Adolf (1611—1634) - VI. Flottans styrelse: amiralitetet och dess utveckling mot kollegial organisation - Holmkapten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 NILS EDEN
Termen har säkerligen icke blifvit införd genom något organisa-
toriskt påbud och ej heller till en början betecknat någon strängt
organiserad institution, utan helt naturligt börjat användas om
flottans styrelse såsom ett helt, vare sig representerad af riks-
amiralen eller holmamiralen eller båda1. Än mindre kunna
några utbildade former för samarbetet mellan de två amiralsäm-
betena ännu spåras.
Däremot lämnade 1618 års kammarordning om den ekono-
miska sidan af flottans förvaltning en del föreskrifter, som i åt-
skilligt belysa förhållandet mellan amiralerna och deras under-
ordnade tjänstemän2. Den ålägger amiralitetet att i första hand
öfverväga, hvad som behöfves till flottans utredning och under-
håll, och att likaså upptaga alla räkenskaper af holmkaptenen,
byggmästaren, holmskrifvaren, tackleamiralen och andra, som
hafva de till flottan anslagna medlen eller de den tillhöriga in-
ventarierna om hand. Holmkaptenen är endast ett nytt namn
på den sedan början af 1600-talet fungerande gårdskaptenen3.
Byggmästare funnos naturligtvis för skeppsbygget, och med
holmskrifvaren åsyftas väl den främste bland de skrifvare, som
sedan gammalt funnos vid Stockholms skeppsgård4. Tackle-
amiralen betecknar måhända den amiral, som vid denna tid åta-
git sig skeppens upptackling på entreprenad genom privat kon-
trakt med kronan, viceamiralen Richard Klerck5. Amiralitetets
förslag om flottans behof skulle öfverlämnas åt kammarrådet,
som sedan finge se till, om rikets tillgångar medgåfve sådana
anslag som påfordrades, och i så fall därpå göra anordning, i
motsatt fall på nytt sätta sig i förbindelse med amiralitetet för
att se till, om ej utgifterna kunde nedbringas. Räkenskaperna
skulle på samma sätt, sedan amiralitetet kontrollerat, att alla
utgifter verkligen skett till kronans gagn, inlämnas i räknekam-
maren att där revideras. Kammarordningen betonar särskildt,
att amiralitetet ensamt ägde att pröfva de gjorda utgifternas
nödvändighet och nytta.
1 Se ofvan s. 152.
2 Instr. C. F., S. 41.
3 Zettersten, s. 241 ; jfr ofvan s. 74.
4 a. a., s. 242; jfr Centyalregeringen 1523 — 1594, s. 251, 257.
5 Zettersten, s. 353 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
