Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En major — Krook var också major — frågade honom en
gång, om det var sannt, såsom det sagts, att man på det regemente
Krook förut tillhört, nämligen »Royal Suédois», en gång vid en
mönstring fyllt numrorna dymedelst, att man lagt en kärring i
en säng å garnisonssjukhuset under uppgift, att det var en sjuk
grenadier. »Mycket möjligt» svarade den pikeradeKrook och tilläde
med en ton, som han sökte göra så dräpande han kunde:
»besynnerligare går det ändå till nu för tiden, ty nu gör man
kärrin-garne till majorer».
När Krook gått till sina fäder, efterträddes han af
öfverstelöjtnanten von Qvanten, som genom en öfverdrifven militäi’isk
etikett sökte uppehålla glansen af fästningens ära och sina egna
förmenta meriter, hvarigenom lian framstod som en lefvande
illustration till Briquet och hans gamla garnison. Paraderingar,
skyld-ringar, saluter, flaggningar, krigslekar och slikt iakttogos med en
precision, som om det gällt det allra väsentligaste i världen. Sprätt
från topp till tå, trodde sig herr öfverstelöjtnanten besitta en evig
ungdom och en Don Juans tjusningskraft, änskönt lian i
verkligheten räknade sina sextio år samt var vindöjd och afskyvärdt ful.
Häftig och brusande, men snart blidkad och nådigt skräflande
igen, var han lika flink i att belöna allt, som smickrade hans
fåfänga, som att straffa för det minsta ord, i hvilket han trodde sig
finna en sidovördnad mot sin person. Många äro anekdoterna i
denna del från den von Qvanteuska styrelsetiden; de blefvo dock
för vidlyftiga att här upprepa.
Den gamle hedersmannen — ty en sådan var han i grund
och botten — dog till sist ifrån både parader, saluter, och »tilltjusade
connaissancer», och dödsorsaken var — efter hvad som hviskades i
hemlighetsfulla kretsar — grämelse öfver uteblifven befordran efter
förtjänst, en försummelse från vederbörandes sida som hos honom ofta
födde tankar på att ingå i oppositionens läger eller uppträda som
hämnare å la »en gräddliug», något som dock alltid stannade vid
blotta talet därom. *
»En gräddling* var det inärke, under hvilket dolde sig författaren
till »Göteborgs Grädde, förr och nu», en i tvänne delar utgifven bok, som pä
ett rätt kvickt, men oförsynt sätt blottade en del svaghetssidor inom åtskilliga
af stadens finare familjer och som naturligtvis väckte en oerhörd sensation.
Författaren, nära befryndad med de mäst karrikerade familjerna, var en ung
man vid namn Charles Emil Beckman, som, med stilistisk hjälp af sin äldre
bror Oscar, i vredesmod öfver att ha blifvit vägrad ytterligare
pänningförstärk-nitigar gjorde sig till paskillförfattare — ty som annat än paskill är boken ej
att anse. Den efterföljdes af en i samma anda skrifven s. k. novell med titel
»Utan Namn», i likhet med Grädden tryckt i Hamburg 1852 hos G. F. Thiele.
Uåda arbetena uppköptes skyndsamligen af de paskillerade och äro nu en i
högt pris stående raritet för samlare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
