Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 14. Abolitionisterna verksammare än någonsin; Theodor Parker; lagen om förrymda slafvars återlämnande; den ovilja den väckte; möte i Faneuil Hall; den färgade befolkningens rop om hjälp; Websters agitation; kyrkans hållning; Ellen och William Craft samt Theodor Parker; slafven Shadrach; Thomas Sims; »Onkel Toms stuga»; petition framlagd af Sumner i kongressen 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af allt, som vid denna tid skrefs i slaffrågan, var denna bok den viktigaste.
Den verkade både som en uppenbarelse och en predikan, och som en trumpetstöt
från en annan värld kallade den folket att resa sig mot all den orättfärdighet, som
begicks rundt omkring i landet. Den fick äfven betydelse för det politiska lifvet
och hade stort inflytande på presidentvalet år 1856[1].
Vaksamhetskomitéen i Boston fördubblade sina ansträngningar; såsom ett
exempel på resultatet af dessa kan nämnas, att den endast från nämda stad lyckades
att under ett enda år föra 400 färgade till Kanada. Den trädde äfven i
förbindelse med vaksamhetskomitéerna i andra stater, hvilka nu alla gemensamt
arbetade i samma syfte som »underjordiska järnvägen» och naturligtvis oftast
betjänade sig af denna.
Allt detta gjorde, att slafverianhängarne ansågo det klokast att till en tid låta
sin obilliga lag slumra, så att den af denna framkallade vredeshettan hunne svalna,
en plan, som visade sig framgångsrikt främja slafsystemets sista stora segrar.
Men i kongressen var frågan om denna lag ännu brännande.
Den 26 aug. 1852 framlade Charles Sumner i senaten en petition från
kväkarne i Nya England om återkallande af lagen för flyktade slafvars återlämnande.
I konstitutionens namn, som den förolämpade, i landets, som den vanärade, i
mänsklighetens, som den förnedrade, och i kristendomens, som den kränkte,
anklagade han denna akt med dess påbud, att hvarje medborgare skulle lämna sitt
bistånd till dess fullföljande, och förklarade, att han »af den högre lag, som
befaller mig att ej handla orätt, af den kristna brödrakärlekens lag, af den
konstitution jag svurit att stödja var bunden att icke lyda denna akt». Han slutade
med att varmt uppmana till dess återkallande, såsom varande oförenlig med all
sanning och rättvisa.
Hans yttrande var sakrikt, logiskt och vältaligt och ställde den nye senatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
