Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 2. Nat Turner 1831; slafägarnes vrede mot Garrison och hans »Liberator»; det första antislafverisällskapet; dess program; prästernas motstånd; abolitionistskrifter; John G. Whittier; Lydia Maria Child
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På samma sätt den ortodoxa söndagsskolföreningen; den utgaf flera hundra
tusen dollars årligen, men icke en cent mot slafveriet. Den lät trycka böcker i
milliontal. Endast en innehöll några ord om slafveriet — det egyptiska nämligen,
hvartill Josef blifvit såld. Men äfven dessa ord inneburo »religionshädelse». En
liten flicka i en söndagsskola i en af sydstaterna råkade fråga sin lärare: »Om det
var orätt att göra Josef till slaf, hvarför är det då icke orätt att göra Dinah och
Sambo och Chloë till slafvar?» Läraren förskräcktes, kyrkan upprördes och klagade
öfver söndagsskolföreningen: »I förgiften Södern med eder religion, då I lären
barnen, att slafveriet är gudlöst». Boken undertrycktes.
På samma sätt med de amerikanska traktatsällskapen; de utgåfvo årligen
många 100,000 dollars, de besökte många tiotusentals familjer, de utdelade flera
millioner småskrifter på alla civiliserade länders tungomål — men ej ett ord mot
slafveriet. Och när engelska traktater, som innehöllo yttranden i antislafveriet,
aftrycktes i Amerika, utelämnades alla sådana »gudlösa» punkter[1].
Hvad skall man väl tänka om den amerikanska kyrkan, hvilken uttryckte så
mycken oro för hedningarnas själar, som till aflägsna länder sände missionärer
och biblar, men som glömde, att inom dess eget land flera millioner svarta suckade
under den påtvungna okunnighetens och träldomens bördor, och som ej rörde ett
finger för de själarnas frälsning? De voro ju döpta, kyrkan hade gjort nog!
Eller hvad tänka om en kyrka, som upptar offer och kollekter för att gynna
det »Afrikanska kolonisationssällskapets» Liberiaplaner, men vägrar hvarje
antislafveriförening allt understöd?
Och dock skulle denna kyrkas ledande män haft makt att genom ett enigt
uppträdande lossa slafvarnes kedjor.
Man kan med skäl undra öfver detta förhållande, hvilket dock kan få sin
förklaring däraf, att denna tids åtminstone främste kyrklige ledare icke särskildt
hyste kärlek för slafsystemet, utan framför allt önskade bygga upp en enig,
samfälld kyrka, icke splittrad af dagens frågor och tvistepunkter. Och för detta måls
vinnande voro de villiga att sluta sitt öra och stålsätta sitt hjärta för mänskliga
jämmerrop och att i slafägarnes intresse förvränga bibeln.
Huru skarpa och träffande drabba dem ej Whittiers förebråelser:
Rättfärdige Gud! Och dessa är det,
som tjäna vid ditt altare, rättvise Gud!
— — — — —
Hvad? Predika — och stjäla människor?
Lofsjunga — och röfva dina egna utpinta fattiga?
Tala om din härliga frihet
och tillsluta fängelsets dörr?
— — — — —
Rättfärdige Gud! Är den kyrka, som lånar
styrka åt förtryckaren, din?
Betalda hycklare, som förvanska
rättfärdigheten och beröfva din heliga bok
dess höga sannings ord! — — —
Huru länge, o Herre, huru länge
skola sådana präster förbyta din sanning
och framför ditt altare, i ditt namn
bedja för orätt och våld?[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
