- Project Runeberg -  Från Fyrisån till Capris klippor /
40

(1931) Author: Ellen Lundberg-Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slottet och Hamiltons.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

diktade och sög luft och kände mig fullkomligt belåten med
tillvaron.

Så länge hösten ännu var vacker, gingo vi ofta med
farbror Hugo och Knut bort till slottets gamla trädgård: Lugnet.
Den låg bortom fängelset, och man måste gå genom
Sturevalven för att komma dit. Den tiden stodo Sturevaiven
orestaurerade och vårdslösade men fulla av sagor och mystik.
Som barn gick man inte gärna igenom dem i mörkret. Inte
heller hade man lust att möta fångarna, som fördes från
rannsakningshäktet uppe i slottsgaveln tillbaka till fängelset.
Aldrig glömmer jag första gången jag såg en fånge komma
där med sin väktare. Han var klädd i någon gråaktig
fångkåpa med kapusjong. Det var en solig vårdag, och gräset
var fullt av tussilago, men jag skall alltid minnas den
beklämning jag kände, då jag såg honom gå förbi med sänkt
huvud.

Det enda man kunde bli rädd för nere i Lugnet, var den
gamle trädgårdsmästaren, Holmström, som var verkligt
trollful. Trädgården var gammal och rätt vanskött, men
fruktträden dignade av de härligaste klara astrakaner och de
största blå plommon. Om våren doftade den dövande av
vita narcisser. Vi barn hade många högtidsstunder där, då
vi fingo gå och plocka massor med astrakaner och taga emot
de blå plommonen, som farbror Hugo skakade ned åt oss.
En dag samma höst bjöd oss farbror Hugo på att se
ett menageri. Det höll till någonstans långt borta på
Vaksalagatan. Det var första gången Uppsala skulle uppleva ett
lejon. Det låg något mystiskt lockande och vilt över det,
och jag hade glatt mig långa tider i förväg. Vi kommo dit
ner. Men då lejonet började ryta, ville jag inte fortsätta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:21:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/caprikli/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free