Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg ställda fråga: Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadlig, och i hvad mån den bidrager till industrins upplifvande eller aftagande? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skälen till landthandelns nytta synas således till följe af det som
anfördt är, så väl genom förnuftiga slutsatser, som in- och utrikes
för-farenhet i äldre och nyare tider, vara så tydligen ådagalagde, att
motsägelse ej borde ega rum. Det synes derföre vid denna frågas fulla
afgörande vara tjenligt att undersöka, huru lagstiftare kommit -att emot
så klara sanningar träda naturens rättigheter för nära.
Dervid bör jag i synnerhet anmärka, att man vid lagstiftningar
ofta anför helt andra orsaker dertill och helt andra äro de rätta
drif-fiädrame, — båda värdiga att kännas vid en lag af sådan beskaffenhet
som denna.
När författningar utfärdas emot landthandel, nyttjar man
förnämligast följande skäl: det allmännaste och första är, att som stads- och
landtmanna-näringar äro naturligen vida skilda ifrån hvarandra, så bör
ock vid dem i en väl bestäld stat, en noggrann ordning iakttagas, att
landtmannen intet befattar sig med handel, eller stadsbo intet
sysselsätter sig med landtmans afvels uppköpande och forslande till staden,
andra stadsboar till förfång, hvilka annars af landtmannen sjelf kunnat
ifrån första handen få samma varor. Men jag vågar härvid att fråga,
hvarifrån denna skilnad är tagen? Finnes den grundad i naturen eller
dess lag? Det kan aldrig visas. Eller är den nödig till samhällens
bestånd? Hafva icke i alla verldens tider gifvits lyckliga samfund, der
denna skilnad icke är iakttagen ? Månne en stadsbo icke ofta befattar
sig med landtbruk och boskaps-skötsel, och det icke allenast till eget
behof, utan äfven till afsalu? Hvarföre skall då icke landtmannen få
förse sig med stadsmannavaror, äfven att med dem bispringa andra,
när stadsboame icke sjelfva vilja förse dem med sådant till nödtorften?
Man kunde väl svara dertill: man ser ju i stora städer, der
handel och handtverkerier florera, att stadsinbyggare föga eller intet
sysselsätta sig med landtbruket, och en i jordbruket trefven
landthushål-lare hafver händerna fulla med sin syssla, och hinner icke sysselsätta
sig med landthandel, hvaraf för honom uppkommer en skadlig
mång-slöjd och hans dyra tid spilles, som hade bort blifva använd på jorden.
Men derpå svarar jag: denna erfarenhet är alldeles rigtig i folkrika
städer och tätt bebodda landsbygder, som ligga invid städerna. Der
menniskor bo nära intill hvarandra, der gå mångslöjderna ut af sig
sjelfva, och en hvar sysselsätter sig med något visst. Det har händt i
alla tider; men så snart lagame stadga sådant, stöter det mer och
mindre naturens ömmaste rätt, den ena blir rådande, den andra
undertryckt. Och när man i synnerhet lämpar sådana lagar på de glesare
bebodda landskapen, hindrar man med det samma tillväxten på folk
och varor.
Att fördrifva mångslöjd är naturens, och ej politiens göromål.
Och den genom friheten befarade blandningen eller oordningen är i sig
sjelf ej annat, än ett för lagstiftare afmåladt tankespöke, som jag
näpp-ligen kan föreställa mig, att dess egne uppfinnare tro [på], fast de, att
omskansa sina exklusiva rättigheter, vilja skrämma andra dermed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
