Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad mera? hvem har nu haft nyttan af allt detta? Man
svarar: våra rederier och handlande, och med dem hela riket. Om jag
medgåfve, att detta ökat antalet af svenska skepp, så är här framföre
visadt, att det uti ett folkfattigt land skett på publici kostnad och slagit
fötterna undan landtbruket. Men då vi öfverväga den vanmagt, som
svenska sjöfarten under det näst föregående 20 åra kriget var råkad
uti, och från hvilken den under vårt första och i följd deraf
oskyldigaste frihetslugn begynte att sjelf repa sig, är ännu ovisst, om
produktplakatet deruti med skäl får deltaga. Vi se med förundran uti kongl.
kommersekollegii berättelse af den 22 Maj 1697 till konung Karl XII
om kommerse-sakernas då varande beskaffenhet, huru handelsflottan
på 12 à 14 år ansenligen vuxit, så att i Stockholm allena voro 79
större eller monderade skepp och 150 halffria, till sammans 229, som
till utländsk seglation plägade brukas. Rederierna drogo in blott uti
utländska frakter till 500,000 riksdaler årligen och båtsmännerna på
kofferdifartygen voro öfver 4000. Tullinkomsterna växte på 10 års tid
till 19 tunnor guld högre, än de föregående 10 åren, och licenterna
från Lif- Est- och Ingermanland på samma tid till 11 tunnor guld i
riksdaler beräknadt. Skall det kunna sägas något mera om våra
rederier på en lika lång tid? Uti kongl. maj:ts resolution på städernas
allmänna besvär af år 1734 § 5 säges väl, att antalet på svenska fartyg
i Östersjö-hamnarne tilltagit, men det samma kunde icke sägas skett i
Medelhafvet. Och det som allra vissast var: vi blefvo alldeles utstötta
från den lönande frakthandeln på holländska kolonierna genom
retorsions-plakatet af 1725. Men hvad våra handlande beträffar, så torde
det kunna medgifvas, att de derigenom vunnit, åtminstone vid första
påseendet, — men af hvem? blifver en ömmare fråga. Icke af
utländingen; ty dels måste våra exporter säljas till underpris, dels måste de
ock af brist på flera afnämare stadna uti våra egna stapelstadsvågar,
oss till last. Saltet, som vi genom denna författning skulle få utur
första handen, förtärde så stor frakt, då skeppet, i brist på andra mera
lönande varor att assortera sig med, måste segla med salt allena, att
det blef nästan dubbelt så dyrt, som det vi finge köpa af holländare,
som nyttjade det till barlast. Vi finna ännu ett ojäfvigt bevis dertill
uti den märkliga skilnad, som är emellan saltprisen i Stockholm och
Göteborg, som går ifrån 25 till 50 procent, så att den senare ibland
finner sin räkning, att hellre afhemta det från Stockholm än [från]
Spanien, och det förnämligast i anseende till brist på lönande exportvaror
till salthamnarna. Icke desto mindre stodo exportörerna sig väl
härvid. De voro få [och] öfverhopade med våra varors afsättning och de
utländskas införskrifning. Det stod då i deras magt att sätta sådant
pris på dem hvardera, som bäst kom öfverens med deras intresse. Men
vid allt detta har riket och allmänheten icke fått spinna silke.
De mindre handelsgrenarne missvårdades, ty exportörerna hade
händerna fulla af jern-, koppar- och messingsplåtar, messingstråd, [samt]
jern- och brädafsättningen; således måste de andra tillverkningarna
aftyna och dö bort. Af få och nästan sammansatta köpare bragtes ej
allenast uppstäderna under ett svårare ok, utan de mindre stapelstäderna,
som ej sjelfva voro försedda med tillräcklig mängd af exportvaror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
