Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lemmar få lust att öfvergifva mindre fördelaktiga embeten och slå sig HB,
näringar.
En sådan högaktning består mtet i några vackra talesätt om
jordbruket och handaslöjder. Vår tid berömmer sig deraf, att hafva fattat
mera smak för hushållningen, än våra förfäder, men som hushållningen
är en konst att förvärfva och förvara egodelar, vet jag sannerligen
ingen af Sveriges åldrar än hafva så illa användt dem som vi.
Fyratio års tid hafva vi nu suttit i någorlunda ro, med dryga
utlagor, men aldrig hafva [de] allmänna kassorna varit i så djupt
gäld-bundet tillstånd, som de nu äro, intet en gång i det ömkliga tjuguåra
kriget, som konung Karl XII med sin död gjorde ända uppå. I banken
öppnades oförmodligen för vår tid en rik springkälla på penningar,
som gjorde oss på en kort tid brådrika, men hade den olyckan (som
portugisiska diamanthandeln) att varan af för mycket tillopp föll i
vanpris, och än är ovisst, huru långt den kan falla. Om intet riksens
hög-lofliga ständer hjelpa detta, kunde på slutet hända, att vi köpte oss
fattiga på allt annat än papper.
Till denna högaktning hörer 1) att närande lemmarna njuta all
möjlig frihet och handteras ganska ömt, såsom vore de rikets
ögonstenar: deras rätt först hjelpes, deras tvång högt beifras och en enda
bondes lidna oförrätt exemplariter och fort afstraffas. De böra
hvar-ken med hot, lock eller trug betungas; storskiften, jordrefningar,
taxeringar, som äro dem till tunga, [må dem] intet påtrugas, utan de
genom exempel, föreställningar och egen deraf flytande nytta uppmuntras;
Och huru allt med minsta kostnad låter sig göra [bör slutligen] noga
iakttagas och jemkas.
Högsta magten har uti bästa välmening redan från äldre tider
ined mycken möda sökt genom lagar och författningar i det närmaste
determinera alla undersåtars göromål, hvaraf uppkommit så många
stadgar, bud och förordningar, att de ej hinna lära känna sina skyldigheter,
än mindre efterlefva dem. Vid deras efterlefnad har ock utom dess
ofta oöfvervinneliga svårigheter mött oss, som nödgat regeringen att
göra uti dem så många nya förklaringar och konträra författningar, att
lagläsaren sjelf ej är i stånd att iakttaga dem alla vid sin domstol, än
mindre den lydande att efterlefva dem; hvaraf händt, att undersåtar
se sig på alla sidor afskuma från sin naturliga frihet och måste lefva
under en ständig fruktan att bindas af lagen.
Skaparen, som uti allt gjort naturen fullkomlig och menniskan
sällskapslik, har ock så stält hennes böjelser, att ju mera de (utom
sjelfva lasternas utöfning, som af lagarna böra dämpas) få njuta frihet,
ju mera skaffa de samhället och hvar enskild styrka och vältrefnad
och tvärt om; och förfarenheten vittnar, att så ofta menniskopåfund
med den mognaste öfverläggning blifvit satta deremot, hafva de förr
eller senare blifvit vittnen till det, huru liten droppe hela
mennisko-vettet är af det visdomshaf, som erfordras att gifva riken och samfund
bestånd i verlden, och huru statens förderf är med dem förr eller
senare förknippad. Till bevis derpå kunde jag hos oss beropa mig på
de i sin tid så högt beprisade koppar- och tjärukompaniema och
saltkontoret. Jag vet intet om jag törs ännu räkna flere dit, förr än deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
