Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anonym f& sitt arbete under pressen, skulle det böra vara för
boktryckarens ensamma risk, der han eljest författarens egenhändiga
namns underskrift till sin säkerhet sig ej förskaffat. Och på det en
öfvermagt samt ministerielt interesse i görligaste måtto tillfälle
betagas måtte att vid framdeles särskildt eller gemensamt sig
yppande tilltal emot författare och boktryckare under hand influera,
hvilket herr komministern tycktes då kunna ske, hvar någon viss
allmännelig domstol öfver brott emot tryckfrihetsförordningen utses
och förordnas skulle, så vore herr komministern helst af den tanke
att första domstolen i den ort, hvarest den skrift blifvit författad,
som för laga åtal blifver utstäld, bör saken upptaga, och att den
part som med utslag ej åtnöjes, har till besvärs anförande sig på
den vanliga rättegångsvägen att begifva.“
„Herr komministern åberopade sig yttermera Englands
exempel uti denna här ventilerade frihetsdel, samt huru Maboth der,
såsom förste och siste censor, hade inför parlamentet sjelfkrafdt
nedlagt ett embete, om hvilket han bekänner, att det innefattar
en oinskränkt magt och herravälde öfver alla de gerningar,
hvarmed en annars fri nation kan gifva sina tankar och sinnesrörelser
till känna; att det väl medförde det nöje att blifva tillbeden af tvenne
stridiga partier, samt den rättighet, att utan förevitelse af
vrång-visa gifva rätt åt hvilkendera han ville, derigenom att han läte
honom behålla sista ordet, men att han lika fullt funnit detta sitt
embete så onyttigt i anseende till afsigten, som skadligt för det
allmänna samt besvärligt för honom sjelf; att det så mycket mindre
kunde vara något ändamål till att medelst censur freda religionen,
staten och goda seder ifrån förargeliga skrifter, som de
nödvändigt måste, hvad hellre det är, blifva sällsynta, då ingen skribent,
som har förstånd och gåfvor att förföra, skulle kunna falla uppå
ett så dumt företagande eller blottställa sig för den slätta utgång
dervid åtföljer; att ehuru genom censorsmyndigheten väl ändtligen
kunde förekommas de slags skrifter, hvaruti personer på ett
äre-rörande sätt nämnas och utmärkas, dock som näppeligen vore att
förmoda, det någon skulle våga att framkomma med dylika, men
censor icke dess mindre måste låta passera satirer, ehuru än desse
syftade på någon viss person, så vore ock all tillförmodad
kontroll af censur jemväl härutinnan förgäfves, — derest ej censor
git-tade mot auktor bevisa, att han den eller den personen påtagligen
lsederat, med hvilket tillmäle dock censor svårligen skulle komma
till rätta utan att sjelf nämna den samme, och icke heller sjelf
nämna honom utan att sjelf blifva paskillant; att när
ogudaktig-het, laster och orolighet taga öfverhand, sådant till minsta delen
härrörde af förargeliga skrifter, såsom varande icke allenast få i
anseende till det stora antal af förnuftiga, grundliga och
uppbyggliga verk, hvilka blifvit skrifhe till försvar för sanning och dygd,
utan ock jemte mycket annat ondt i verlden derför nyttige, att de
till det senare slaget gifvit ofta anledning, och om de skadat någon,
borde förargelsen både i anseende till förföraren och den förförde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
