Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för rikets ekonomi, men i denna del innehåller skriften föga nytt
utöfver hvad som redan under den bekanta striden om
näringarnas inbördes företräde blifvit framhållet, om det också bör
med-gifvas, att svårigheterna, under hvilka jordbruksnäringen då suckade,
aldrig blifvit med större skärpa och klarhet belysta än här. Men
afhandlingens egentliga tyngdpunkt ligger emellertid i dess djerfva
protest mot tvångs- och förmynderskapsprincipen såsom sådan, —
en lärdom, hvaraf Chydenii samtid äfven i främsta rummet gjordes
behof. Med en följdrigtighet, för hvilken anhängarne af det gamla
systemet med skäl hishade, uppvisade den unge, ännu okände
författaren, hurusom högsta magten visserligen i bästa välmening
sökt på det nogaste determinera allas göromål, bestämt nästan
hvart enda steg en undersåte borde taga samt ibland hållit den
ena, ibland den andra näringen under armarne, men emellertid
med allt detta endast åstadkommit en ohjelplig oreda och ett
virrvarr af föreskrifter, som ej ens en mansålder förslog att lära
känna och tillämpa. „Vi åtnöjas ej dermed att se en stat på den
enfaldiga sidan, som allmagten velat vända åt menniskorna, utan
vilja med våra klumsiga fingrar sätta allmagtens mästerstycke i
jemn rörelse och cirkla om alla hjulen efter vår egen smak, fast
vi med föga heder måste lemna det mera haltande ifrån oss, än
vi emottagit det samma.“ Naturliga följden häraf bl ef, att rikets
undersåtar, saknande de första vilkoren för sin lycksalighet,
flyttade bort, alldeles som en tjenare flyttar från en husbonde, hos
hvilken han ej njuter nödig frihet. Ville man nu hafva detta
beklagliga förhållande ändradt, vore det ingalunda nog att på rikets
smärtande sår här och der lägga små plåsterlappar i akt och
mening att dermed bota hela sjukdomen; nej, kraftiga invärtes
medel behöfves, och intet annat än frihet var tvångets egentliga
motgift. Men friheten borde rätt förstås, för att göra afsedt gagn.
Hvar medborgare borde enligt lag och författningar ega rätt att
befordra egen sällhet så vidt han icke dermed stötte sina
medborgares eller hela samfundets sällhet. Till närmare belysning
häraf framstäldes slutligen i korthet, huruledes tvång i näringar,
i andra yrken och i samfundslifvet öfver hufvud borde afskaffas.
Och hela denna utläggning, så ny och originel, är gjord med en
säkerhet och segervisshet, som icke kan annat än förvåna och
öfvertyga. „Jag befarar i denna del så litet af efterverlden någon
skamfläck, som Cicero, då han hoppades själens odödlighet. —
— De saker, som här afhandlas, äro mestadels gamla, men
sanningen är alltid smaklig hos dess älskare. Det vår tid
förtrampar, plocka efterkommande upp. Och det, som nu heter djerfhet,
hedras då med sannings namn.“
Afhandlingen väckte mycket uppseende, framkallade
mot-skrifter, hvilka dock föga bidrogo till frågans upplysning, och
finnes ofta omtalad i dåtidens skrifter*). Och långt innan allmän-
*) Utförligt refererad i Salvii Lärda Tidningar 1765, n:is 31 och 32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
