Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 32. I »Kastagropen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bränna den fina fröken lefvande, därest de inte skicka våra
fångna män tillbaka, så ska’ ni få se att de släppa dem.»
Detta tal vann synbarligen stor anklang. De som
längtade efter att få hänga fångarne, och det var
säkerligen flertalet, omfattade med begärlighet den af Pus-Else
anvisade möjlighet att rädda kamraterna utan att därför
behöfva uppgifva en ifrigt åtrådd förlustelse. Därför
hördes ock många bifallsrop till Pus-Elses lösning af
frågan. Dessutom tyckte de sig inte kunna bestrida, att
hon hade en viss rättighet till fångarne, som blifvit
gripna på hennes tillskyndan.
Sven Pålsson hade under Elses tal haft svårt att
behärska sin vrede, ådrorna svällde på hans panna och hans
blickar glödde. Nu gällde det att än en gång mäta sin
makt med denna fördömda kvinna. Nu måste han
besegra henne eller ock uppgifva allt inflytande öfver
snapphanarne.
»Friskyttar», ropade han med dundrande stämma,
»många af er voro med vid Wanås förra månaden och I
veten att den snapphanehär, som där samlats, var den
talrikaste och den fruktansvärdaste som ännu blifvit
sedd under detta krig. I veten ock hvad det var som
splittrade denna vackra här, sprängde två af de tappra
skarorna och kostade strömmar af snapphaneblod. Icke var
det fiendens vapen, som så krossade vår makt och
beröfvade oss segerns pris, nej det var splitets röst, som
förlamade oss, det var samma röst som vi nyss hört.
Det var Pus-Else som räddade Wanås åt svenskarne.
Skola vi tillåta, att hon fortsätter att intränga i våra
rådslag för att förgöra oss?»
Detta tal gjorde betydande verkan, men denna
stegrades ytterligare af Lille-Mats genom följande ord:
»Skola vi män bära stridens tunga och fara, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
