Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 30. Fångenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trupp försiktigt vandrade framåt, »men där skola vi vika
af på en stig, som leder uppåt berget.»
I samma ögonblick, som det sista ordet kommit
öfver hans läppar, kastade sig plötsligt minst ett dussin
mörka gestalter ur snåret vid sidan af vägen öfver den
lilla gruppen, som vid detta häftiga och plötsliga
öfverfall icke kunde begagna sina vapen. Det blef en
ursinnig brottning bröst mot bröst, men den blef kort, ty
öfvermakten var för stor. Hvar och en af männen hade tre
att kämpa med, och det var för mycket till och med för
så starka karlar.
Ryttmästar Hård lyckades flera gånger skaka sina
angripare ifrån sig, och en af dem strypte han med ett
järntag om strupen, men slutligen måste äfven han ge
tappt, och nu blefvo fångarnes armar hårdt bundna på
ryggen, på samma gång som de äfven sinsemellan
fastbundos vid ett gemensamt rep.
»Och nu marsch framåt!» kommenderade anföraren.
Gästgifvaren, som blifvit placerad främst i ledet, såg
sig tillbaka, och en blixt af glädje glänste i hans ögon då
han märkte, att de icke voro mer än fyra fångar. Mårten
hade spårlöst försvunnit.
»Hvart bär det nu hän, kamrat?» frågade han den
snapphane, som gick honom närmast.
»Det får du veta då vi komma till ’Kastagropen’,
men jag gissar att det bär till väders i ett rep», svarade
denne med ett rått skratt.
»Det här kan man kalla en fördömd otur», knotade
gästgifvaren, »men», tillade han för sig själf, »Mårten är
fri och skall nog låta höra af sig i sinom tid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
