- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
249

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 24. »Handen är blodig!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Då de hunnit fram, insatte de båda ryttarne sina
hästar i ett bakom trädgården beläget skjul och begåfvo
sig därefter in i stugan.

Såväl här inne i den ganska rymliga men låga
stugan som där ute mötte man spår af jungfru Gertruds
ordningsinne och flit. Golfvet var hvitskuradt, och de
enkla, målade möblerna, af hvilka en och annan, särskildt
ett vackert snidadt och beslaget ekskåp samt en kolossalt
stor, men prydlig länstol i den tidens smak, vittnade om
härstamning från herregårdsgemak, voro väl underhållna
och så noga afdammade, att icke ett dammkorn stod att
upptäcka. Vid ena väggen stod en stor säng med
sparlakan, och i den låg en gammal kvinna, hvars
skrynkliga drag och skumma ögon antydde, att lifvets gräns
icke kunde vara långt borta. De magra, skrumpna
händerna, på hvilka de blå ådrorna tycktes nästan ligga
ofvanpå huden, plockade oroligt på täcket och befunno
sig i ständig rörelse. För öfrigt tycktes den gamla
knappast ha någon uppfattning af hvad som tilldrog sig, ty
då Gertrud och de två männen inträdde i stugan, vände
hon icke ens på hufvudet, utan stirrade framför sig i
rymden med en blick, som knappast antydde något
medvetande om jordiska ting.

Gertrud gick bort till den gamla, böjde sig ned öfver
henne och sade:

»Nu är Sven här.»

Dessa ord hade en förunderlig verkan på den gamla.
Hon liksom vaknade upp ur sin själsfrånvaro, vände sina
skumma ögon mot Sven Pålsson, som satt sig vid
hennes hufvudgärd, och hviskade med knappt hörbar röst:

»Är det du, min son?»

»Ja, moder, det är din Sven, som farit lång väg på
din kallelse», svarade Göingehöfdingen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:19:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cagoing/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free