Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 21. Ett budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunnat tilltro ett fruntimmer, allra helst i så tunga och
oviga kläder, som den då brukliga, kvinnliga
Göingedräkten.
I samma ögonblick som hon svingade sig öfver
palissaden, smällde flera skott från de vaktande
snapphanarne, och man hörde hur kulorna slogo in i trävirket
alldeles invid henne.
Men denna salutering tycktes ej bekomma henne
det minsta. Väl nedkommen på andra sidan, snöt hon
sig högt och ljudeligt i fingrarne och bligade helt
trankilt och välvilligt på de knektar, som skockades ikring
henne. Men då hon fick syn på gefrejter Svensson, som
stod i närheten, gick hon bort till honom, slog honom
på axeln med en kraft, som nästan kom honom att vackla,
och sade:
»Känner du igen mig, gefrejter Svensson?»
»F-n känner icke alla käringar i den här trakten»,
svarade denne, som icke var vid sitt vanliga goda lynne,
»men det där hoppet var i alla fall bra gjordt».
Gumman drog upp hucklet, satte armarne i sidan
och sporde än en gång:
»Känner du inte igen mig?»
Nu började Svensson stirra henne i ansiktet med
mera allvar och eftertanke, och hans bistra drag drogo sig
till ett gladt löje, då han utropade:
»Så sant jag lefver är det inte gästgifvaren i
Markaryd.»
»Stämmer», svarade denne, ty det var verkligen Nils
Nilsson, som på detta sätt begagnat sig af situationen
för att skaffa sig inträde i borgen, »och för mig nu
genast till befälhafvaren!»
Löjtnant Hård och slottsfogden Lars Ryding blefvo
ej litet förvånade, då gefrejter Svensson kom fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
