Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Under Svinottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Länsmannen är, till all Guds lycka, bortrest»;
säger Knasten, bäfvande på målet. »Holger är värre,
än jag tänkt mig en yngling, han är en förgrufveligt
grym krokandill, som mor Holger under hela nitton
år närt vid sin moderliga barm», tyckte Knasten, som
verkligen var lärd i astronomi och andra vetenskaper,
så han talade så grant ibland, så folk tog till ögonen
vid’et.
Men nu kunde Pälsa-Stinan täflas med’en bäst
hon ville, han var inte till att drifva åstad till
myndigheterna, utan stagrade ifrån oss in till gästgifvarens,
dit han var kallad att sy lönekläder till pigorna.
»Då får du, Jösse Post, gå rättvisans ärende»,
ordinerade Stina.
»Gå själf, får du känna, hur godt det gör!» svarar
jag. »Den som just kommer det hållet från, är Jöns
Post själf, och jag har denna morgon sett något, som
ej lätt skrifves i glömmeboken. Men tyst, min mun,
får du socker! Jag skall visserligen nu bort till
fjärdingsmannen och slakta hans gamle bagge, men tiger
gör jag, så länge jag får lof, det skadar ej henne, som
fick släppa till lifvet.
»Sådana hosesockar, vantar, disktrasor och
lappsalare till karlar har jag då aldrig förr sett, hört eller
känt maken till! »regerade Pälsa-Stinan. »Och värdet
inte, för det jag stått och försinkat baket hos
prästabonden, så skulle jag redan ha varit på väg till
Holgersskans likhäck och sedan hämtat dit fjärdingsmannen.
»Det olikar jag inte, Stina, men jag vill inte ha
mer med denna olycka att skaffa», svarar jag och
benar från käringen det bästa jag vinner.
Emellertid var inte baggen mer än halfflådd i
grådagningen — fjärdingsmannen lyste mig med sin
lykta —, förrän gästgifvaren kom och ville tala i
löndom med den ende rättsperson, som för dagen befann
sig i grannhället eller närheten, vill säga, och innan
dagen var ljus, myllrade där tjockt med byfolk kring
både honom, mig, och den då uppskurna baggen. Men
ingen fick ett ord af mig, jag tyckte, det skulle ha
varit stor synd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
