Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvänne "kloka"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade sökt henne, den ene för sina sjuka kreatur, den
andre för ett döfstumt barn. Den förre svarade hon,
att ängeln ej befallt henne bota djur, utan människor, för
den sednare förklarade hon, att dylika åkommor
förmådde hon ej hjälpa.
I förbigående må omtalas, att då en man sporde
Anna, om hon ej ville säga honom, hvem som stulit
hans ko, svarade hon hastigt: »Den samme, som ni
stal suggan från i fjor.» Orden lades henne på tungan
i samma ögonblick, förklarade hon; mannen var henne
fullkomligt obekant.
I alla vittnesmålen röjes en stark sträfvan att
frikalla Anna från anklagelsen för signeri. Fastän alla
tala om händernas påläggande och versernas läsande,
framställes detta mera som en bisak, då däremot
sådana medel, som: »menlytes- och skräcksalfva»
framhålles som de egentliga »naturliga botemedeln» mot
sjukdomar, som af läkarne förklarats obotliga.
Läkarne få i hvarje af dessa anföranden uppbära
hvassa sidohugg, vittnande om den harm folket kände
öfver Annas anklagande. Hon fäste själf ej den
ringaste vikt vid de läkemedel, som folket nödgade henne
att föreskrifva. »De tro att salfvan hjälper för det jag
föreskrifvit den,» sade hon, »och då den ej skadar,
må de ha sin vilja fram; de stå ej att bli af med
annars.» Hon sade vidare, att hon mycket väl visste, att
om hon än föreskref till exempel »tolfmannastyrka
eller sexmannakraft,» så lämnade dock apotekaren
aldrig annat än sen- och aloesalfva, och »trollrökelsen»
var ett helt oskadligt ting. Till invärtes bruk
lämnades blott nerv- och Hoffmansdroppar. Senare bekräftade
apotekaren i Landskrona detta, högst förvånad, att Anna
hela tiden vetat af de spratt, man trott sig spela henne.
Utom de berättelser om Annas undergörande
förmåga, som ännu lefva på folkets läppar, skall jag här
nämna tre af de fall, som stå klarast för mitt minne
i hela denna tafla, då sjuklingars ögonblickliga botande
var en så vanlig sak, att man upphörde att förundra
sig däröfver; snarare undrade man, då den sjuke kom
ut ur hennes rum ohulpen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
