Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brate, E. Själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 ERIK BRATE . SJÄL.
siol, vars o under böjningen i de trestaviga fårmerna blev a, vilket sedan
så småningom förallmännligades. En böjning uppstod alltså lik den i adj .
fem. annur, gen . annarrar i den fsv. literaturen levande. Sannolikt funnos
i 800- och 900-talens fsv. flera förebilder till en dylik väksling. Mahända
kan man ock tänka sig en övergång o > a i den att börja med säkerligen
obetonade mellanstavelsen. Att antaga en sådan judlag som upphov till
sial är icke betänkligt, då detta ord kannsje var det enda, som hade förut-
sättningarne för dess inträdande. Ett motstycke till en dylik utveckling
har jag iakttagit i östgötamålet kring Roxen, man sade Stjärnorp, men
Stjärnarpa bro¹) . Enligt den jivna förklaringen vore alltså typ 5. iu , io
sista återstoden av den ursprungliga fårmen i nom. ock ack. (dat.) sg.,
som för övrigt fallit åffer för utjämning från gen. sg. ock från plur.
Den antagna utjämningen är i full överensstämmelse med den vanliga
gången för utjämning av judlagsenlig väksling hos fem . i fsv. Med att
fsv. sial sålunda återföres på fs. seola, stämmer Tamms av mig Dalalagens
böjningslära s . 9 mot Schagerström försvarade härledning av fsv. hælghun
från fs. nom. pl. m. thie helagun.
Under Sven tjuguskäggs tid 990-1014 ock i synnerhet under Knut
den store 1014–1035 värkade engelska misjonärer i norden, även i Sverige.
Ännu större betydelse för det svenska omvändelsevärket antagas de engel-
ska misjonärer hava haft, som från Norge överjingo till Sverige under
Olov Tryggveson 995-1000 ock Olov Haraldsson 1015–1030. Dessa
engelsmän tillhör den helige Sigfrid, som döpt Olov sjötkonung, predikat
i Västergötland ock Småland, kannsje ock i Sigtuna ock sannolikt sänts
i en besjickning till Bremen mellan 1029 ock 1030, oc’: de något senare
samtida David Västmanlands ock Eskil Södermanlands apostel. Då Reuter-
dahl s. 332 anser, att tillvaron av den helige Sigfrids medarbetare Una-
man, Vinaman ock Sunaman är tvivelaktig, torde det icke vara ur vägen
att påpeka förekåmsten av uinoman L. 527 ; måhända hava de kristne
föräldrarne uppkallat sin son äfter den engelske martyren. En annan
kristlig invärkan på namnjivningen är kannsje sbialbupi L. 385 , 585 , 517
(Uppland) sbelbupa L. 1021 (Västmanland), spelbud S. D. III 89 Speld-
boda 91 , spelbodus 96 (Uppland), som synes vara fe. spelboda. Men den
hedning, som dödar Eskil, heter ock Spadbodde, Spabodde, Spabott, vilka
läsarter i legenden torde åsyfta detta samma namn; denne hedning kann
1) Utan att här vidare utveckla själ för ock emot hänvisar jag till vad som sagts om
övergången o > a av mig, Äldre Vestmannalagens ljudlära s. 21 , Kock, Undersökn. i svensk
språkhistoria s. 78 f., Skandinavisches Archiv I, 40 noten, Noreen, Arkiv f. nord. filol. VI,
318 not, J. V. Lindgren, Burträskmålets gram. § 46.
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
