Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi måste finna oss däri, men vi höllo på att förgås af
undertryckt skratt, när den man, som Will alltid påstod vände
ut och in på munnen och liknade en torsk när han bad,
kom trippande in i rummet och regelbundet fick sig ett nyp,
när han gick förbi sängtäcket. Han utbrast då alltid,
mycket förargad:
— Bevare oss väl! Jag trodde det var er arga hund,
som högg mig, fru Cody, men det måtte bara ha varit en
kardborre.
Så togo »vittnesbörden» sin början. Will låg alltid tyst
och hörde på, ända tills bröderna och systrarna i Kristo
började berätta, hur syndfulla de varit, innan de blifvit frälsta.
Då stämde han i med ett kraftigt »Amen!»
Predikanterna kände ej igen Wills röst, utan de
arbetade upp sig till allt större extas i samma mån som »amen»
ljöd allt tätare och oftare. När hela församlingen befann sig
i den högsta hänförelse, gaf Will till det gräsliga frustande
ljud, som alltid narrade oss att skratta oss halft fördärfvade,
och med ett högt »kukeliku!» for han som en raket från sitt
gömställe under sängen och ut genom fönstret.
»Predikodagarne», som Will kallade dem, blefvo sålunda
våra värsta plågodagar. Och det kan icke nekas, att Will
retade oss på alla upptänkliga sätt och ofta narrade sina
småsystrar att taga till lipen. Men lika sannt är det, att vi
dyrkade honom som ett högre väsen och att vi gräto än
värre när han reste sin väg än när han var hemma.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
