Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STILPROBLEMET I DEN MODERNA KONSTEN ’ 49
de säkert skulle vara till mera glädje och mindre
bekymmer för samhället och för sig själva.
Jag övergår härmed att tala om det andra stora felet
hos den nya konsten. Ända sedan antiken och fram till
våra dagar har i de flesta av västerlandets konstskolor
— särskilt efter kristendomens införande -— människan
både kroppsligen och själsligen varit det centrala i
konsten, den fasta punkt, kring vilken det hela rört sig.
"Människans anlete är det som utmärker den kristna
konsten i Sverige framför den hedna tidens" — så
börjar också Johnny Rooswal den stora svenska
konsthistoria, som utkom 1913. I 1900-talets nya konst, den
svenska såväl som den utländska, har detta förhållande
väsentligt förändrats. Människan har plötsligt blivit
en arabesk, ingenting annat, och som sådan likvärdig
med andra arabesker. "Uécole möderne de peinture me
parait la pius audacieuse, qui ait jämais été. Elle a posé
la question du beau en soi. Elle veut se figurer le beau
dégagé de la délectation que l’homme cause à Vhomme
— et depuis le commencement des temps historiques
aucun artiste européen n’avait jamais osé cela," så
skriver kubismens store profet Guillaume Apollinaire i sin
bok: Les peintres cubistes. Konstnären söker numera det
sköna "i och för sig", befriat från varje tanke på det
mänskligt sköna, vilket man säger helt och hållet vara
en naturens och livets angelägenhet. Det mänskliga
intresset är i konsten numera dött. Det matematiska lever
i stället renodlat och allenahärskande. Ett exempel: i en
teckning av Henri Matisse förvånades jag första gången,
jag såg den, över att konstnären gjort huvudet och
fötterna men särskilt huvudet på en kvinnlig figur oformligt
stort, så stort, att hon liknade en dvärg. Det gjorde
formligen ont i min egen kropp, då jag betraktade teck-
4. — Bergh, Stilproblemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
